Prutar inte hos optikern

Igår beställde jag ett par nya progressiva glasögon för strax över 8000 kr (ja, det kostar så mycket att bli gammal!).  Det svider, men jag intalade mig att glasögon bär man varje dag. Om jag har dem i tre år så kostar de 7,30 kr per dag. Det är det värt att se bra. Och att se bra ut.

Idag var vi – i ombyggnationens spår – och tittade på barbod och stolar till det nya, fina köket (som nu är färdigslipat och färdigdammat!). Vi fastnade för ett snyggt bord med tre stolar, paketpris 9900 kr.

Vi försökte pruta en tusenlapp. Det gick inte. Några hundra kunde vi pressa priset. Vi sa att vi skulle tänka på saken.

Nu har jag tänkt. Om vi använder bordet och stolarna i fem år så kostar de 5,30 kr  per dag. Och eftersom vi är två som använder dem, till skillnad mot mina glasögon, så blir kostnaden bara 2,65 kr per dag.

Vad är det för logik som lär oss att det är ok att pruta hos möbelhandlaren men inte hos optikern? Nu har jag tänkt färdigt. Imorgon blir det affär.

http://www.ordochhandling.se

Det dammar alltid mer än man vill tro

Snickaren är här. Vi ska göra en dörröppning större och byta ett köksgolv. Piece of cake, tycker Maken, men vi beslutar ändå att ta hit experthjälp. Så vi slipper jobba så mycket själva.

Igår, på söndag kväll, började Maken riva i lister för att göra klart för Snickaren. Men det är ju söndagkväll, försökte jag, vi ska ju se The Social Network. Se du, sa han, jag plockar undan. Så kan man ju inte göra när man är gift. Innan vi började se filmen var kylen tömd, flyttad och inpackad igen, alla möblerna utburna, alla hyllor nedmonterade och alla lister borttagna.

”Han sa att han skulle plasta in”, sa Maken, ”men det dammar nog inte så mycket. ” Det har jag hört förr. Jag tömde hallen på kläder och tillbehör. Stängde alla dörrar.

I morse kom jag på att jag skulle lägga skyddsklädsel på Bröderna Andersson-soffan i vardagsrummet. Ifall det ändå skulle damma. Då kom Maken på att det var nog bäst att plasta dörren till vardagsrummet. Bara utifall att.

Sen kom Snickaren. Han sa att det kunde damma en del när han sågade i väggen. Jag plastade öppningen mot hallen och tog bort vad som fanns kvar av ömtåliga prylar i köket. Sen sa Snickaren att det var en knepig vägg det här. ”Den dammar mycket mer än jag kunde tänka mig”. Han var en ovanlig Snickare, han fick låna dammsugaren och använde den också.

Nu har vi ett fint brunt dammlager, ungefär en halv centimeter tjockt på alla fria ytor på övervåningen. Själv har jag suttit i källaren och jobbat med ett behandlingsprogram mot stress. Nu har Maken kommit hem. Nu hör jag att dammsugaren går. Man kanske kan våga sig upp på övervåningen.

http://www.ordochhandling.se

Nu är det för kallt

Kylan håller sitt grepp om Sverige, temperaturen i Karesuando toppade i Morgonekot. När jag gick upp var det -24,5 (med lite påslag för att termometern sitter bredvid husväggen). Det kändes ändå uthärdligt. När jag tittade efter en halvtimme hade det sjunkit till -31!!!

Jag klarar inte detta. Jag tycker att allt blir farligt när det är kallt, jag tycker inte att det är det allra minsta exotiskt och tjusigt. Jag hatar att frysa. I år har jag ändå köpt en dunjacka som ser ut som en röd jätteboll och ett par superfina täckbyxor. Det hjälper inte. Jag tror att allt ska gå sönder när det är så här kallt. Vi väntar på att det ska ligga döda talgoxar under äppelträdet.

Jag hörde en gång ett samtal på en buss i Stockholm där en man på fullt allvar hävdade att skälet till att Sverige var en så framträdande ingenjörsnation var att det är så kallt här så vi måste sitta inne och jobba och då kan man göra bra uppfinningar och fina ritningar. I varmare länder blir man bara såsig i huvudet, menade han.

När det är -31 då gör man inga bra uppfinningar. Man tänker inte kreativt. Då tänker man bara på att överleva. Att snabbt pillra in motorvärmaren i kontakten, att försöka ställa om timern med tjocka skinnvantar, att stänga bildörren ordentligt trots att plåten beter sig underligt och att linda halsduken tätt, tätt runt halslinningen på jackan så att ingen kyla smiter in.

När man kommer in tar man av sig de tjocka skinnvantarna, knäpper händerna och ber en bön för att bergvärmen ska palla för trycket och ingen propp ska gå.

http://www.ordochhandling.se

För liten hippocampus, helt enkelt

Här räckte inte min hippocampus till

Jag brukar skryta med att jag inte blir sjuk. Mina barn säger emot mig; de säger att jag är olycksbenägen. Jag? Jag som aldrig brutit ett ben i hela mitt liv.

Men då påminner dom mig om när jag ramlade nerför källartrappen i Hortlax, när jag slet av ett senfäste på motionsgympan på Strömbacka, när jag knäckte ett revben på en ståltermos i Saxnäs. Små, små vardagsolyckor som i de flesta fall beror på att jag gör flera saker samtidigt. Att jag inte är fokuserad här och nu.

Denna vecka har det varit mycket nyhetsflöde om att det nu är bevisat att meditation och mindfulness stärker hippocampus och gör oss till lugnare och emotionellt kraftfullare människor. De gånger jag försökt meditera regelbundet genom åren är många. Det har inte varat så länge och uppenbarligen inte gett så mycket eftersom jag fortsatt att falla och drulla omkring.

Igår bestämde jag mig i alla fall ännu en gång för ett göra ett försök och tog några minipass under dagen. Det skulle verka snabbt, sa dom på tv.

I morse när jag varpå väg upp för trappan för att åka ut och köpa förtäring till dagens Jokkmokksfrämmande försökte jag samtidigt messa till min son om ett eventuellt besök på fredag. Dessutom tänkte jag att jag var ganska stressad och att faktiskt borde sätta mig ner och ta ett minimeditationspass innan jag åkte till smörgåsaffären. PANG! Där låg jag. Nästan. För jag lyckades räta upp kroppen precis innan framtänderna slog i klinkergolvet. Och telefonen hade jag kvar i mina messande händer.

Sedan satte jag mig faktiskt och mediterade i fem minuter.

http://www.ordochhandling.se

The Bechdel Test har förändrat mitt liv

Jag ser på världen med nya ögon sedan jag kom i kontakt med ”the Bechdel Test”.

The Bechdel Test är en feministisk ögonöppnare som frågar oss filmkonsumenter:

1. innehåller filmen minst två kvinnor i rollerna (de ska helst ha namn)?

2. talar dessa kvinnor med varandra (och inte bara med de manliga rollkaraktärerna)?

3. om något annat än män?

 

Helgen började inte så bra. Vi såg Indiana Jones och dödskalleskulpturerna eller något i den stilen. Den klarade bara första punkten.

På onsdag ska jag se ”Burlesque” med flickorna i min familj. Och vi ska garanterat tala med varandra om annat än män.

http://www.ordochhandling.se

Ge mig goda exempel i stället för politiska signaler

Jag ringde (nästan) till Ring P1. Jag tyckte jag ville klarlägga något viktigt om aktivitetsersättningen, men när producenten ringde upp så fegade jag. Det kändes som att jag inte kunde prata i radio utan att bli privat kring detta.

Men jag måste ändå skriva det jag tänker: Antalet unga med funktionshinder som beviljats aktivitetsersättning har ökat kraftigt och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson talar om en politisk katastrof. Det är det förstås för en regering som tror på arbetslinjen. Det är också en mänsklig katastrof om allt fler unga kommer stängs ute från arbetsmarknaden.

Men antalet beviljade aktivitetsersättningar är inte i sig ett mått på att unga inte kommer in i arbete. Aktivitetsersättningen ges till unga som p.g.a funktionshinder inte beräknas komma ut i arbete på ett år. Beviljade aktivitetsersättningar skulle kunna vara det stöd som behövs för att unga ges en chans till kompletterande åtgärder som de p.g.a sitt funktionshinder behöver. En kortare yrkesutbildning, en praktikplats i avvaktan på någon form av anpassad anställning.

Detta kräver i sin tur ett aktivt samarbete med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att skräddarsy långsiktiga planer för ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden, i samverkan med företagen förstås. Detta samarbete saknas idag.

P.g.a. politiska signaler dras aktivitetsersättningen in för dem som med en rimlig insats skulle ha kunnat hjälpas ut i arbetslivet. Alternativet är försörjningsstöd. Siffrorna kanske pressas, men så gör också de unga. Det krävs oerhört mycket av ungdomar och deras familjer för att motverka den passivitet som det statliga systemet erbjuder. Skärp er, annars kommer de tillbaka som sjukpensionärer i vilket fall som helst!

Finns någon som kan visa på ett lyckat samarbete mellan AF, FK och företag i denna fråga? Ge mig goda exempel, jag behöver dem!

http://www.ordochhandling.se

 

 

Vi slipper förklara att vi tar avstånd från Lasermannen

Jag tycker det är svårt att hålla isär tankarna kring nyhetsrapporteringen om självmordsbombaren. Det blir väldigt mycket muslimer – inte muslimer, fastän det handlar om kriminalitet – inte kriminalitet.

P 1 Morgon fokuserade väldigt mycket på bombarens tilltagande radikalisering när han pluggade i England och hans kritik mot det muslimska samhällets flathet mot västerlandet. Inslag om muslimska miljöer. Det kanske är bra. Det blir tydligt att det finns ett val för oss alla. Hellre snälla svarta barn än vita i Sing Sing, som redan Evert Taube skrev.

Tog idag del av Europols statistik på nätet om terrordåd i Europa:

1770 terrordåd totalt 2006-2009. 90% av dem är nationalist-/separatistdåd av högeraktivister, 6% är vänsterdåd och 3,5% är inte specificerade. 0,34 % – sammanlagt 6 terrordåd – är islamistiska.

Özz Nujen sa i P1 igår om den muslimske självmordsbombaren: ”Han var idiot. Varför måste jag förklara att jag tycker att han är en idiot? Ni behövde inte förklara att ni tog avstånd från Lasermannen.”

Lyssna mer till Özz, han är briljant! Och så älskar jag hans gnabbande med den likaledes briljanta side-kicken Barbro Hedvall.

http://www.ordochhandling.se

Bögjävlar, vd:ar och skrikande barn

Men det är vägen som är mödan värd…jo, tjenare! Har flugit hem från Stockholm till Boden för fjärde gången denna månad idag och denna resa tog priset. Jag hamnade bredvid en ung mamma med två små barn, som inte var stilla en sekund. De snurrade som vindkraftverk i Markbygden, rev och slet i broschyrerna i fickan framför oss och försökte påkalla hennes uppmärksamhet oavbrutet. Hon (som inte var svensk) svarade med att hota  ”I’ll smack your bum”, vilket kändes avgjort mycket otrevligare än själva barnoredan i sig.

Jag lyckades få byta plats, antagligen för att vi redan var försenade. Inlastningen av Luleå Hockeys trunkar som skulle hem efter nesan mot Djurgården fördröjde vår start med en dryg halvtimme. Och så lite de-icing därtill.

Väl i luften började barnen som nu satt strax snett bakom mig att skrika. Plus ett antal andra spädbarn som fanns i samma plan. Nånstans där i larmet lyckades jag somna, när jag vaknade skrek alla barnen fortfarande. Kabinpersonalen jobbade hårt med näsdroppar och vatten, men det verkade inte fungera på just dessa skrikande barn, som till slut hade arbetat upp sig till ett slags automatiskt skrikande. De kunde helt enkelt inte sluta. Mamman som helst bara ville slå dem, verkade ganska oberörd och fipplade mest med sin telefon.

Vi vacklade ut från planet, varvid den välpolerade stewarden påminde en Luleå Hockeyspelare om hans kavaj (LH-märkt). LH-spelaren kommenterade: Jajamensan….bögjävel! (det senare sagt när vi kommit ut i gången mot ankomsthallen). Jag säger inte vem det var, men han syns ofta på tv och kommenterar lagets insatser efter match.  Det vore intressant att höra de omdömen han yttrar i omklädningsrummet om LH:s motspelare.

Ändå härligt att vara hemma. Har bytt Flygtaxi mot Taxi 16 000, vilket är ett lyft. De är billigare och kör ofta på södra sidan älven, där det är vackrare.

Nu ägnar jag mina tankar åt dagens kulturnyhet, nämligen att Cissi Elwin Frenkel ska lämna jobbet på Filminstitutet. Hon har varit sjukskriven för utbrändhet sedan i somras. Nu har hon gått i terapi och blivit mycket friskare. Skönt.

Cissi Elwin säger såhär om sitt tillfrisknande: ”De säger att man inte kan bli utbränd två gånger eftersom man känner igen symptomen och när de kommer får man vila.”

Vad tror ni det är för typ av jobb hon går till? Hon ska bli vd och chefredaktör på tidningen Chef. Jag gillar verkligen Cissi Elwin och tycker hon har varit duktig i sina jobb. Men har hon inte lärt sig nånting i terapin? Hur ska hon kunna vila som vd och chefredaktör? Kommer hon att ha en vice vd som inte har några egna arbetsuppgifter utan kan hoppa in om hon behöver vila igen?

Allvarligt, Cissi: fanns det inget annat kul jobb du skulle kunna tagit om du nu verkligen lärt dig av med att vara en duktig flicka? Hur hade det varit att jobba som reporter? Eller i cafeterian på Tidningen Chef? Jag önskar dig all lycka till. Ring om du vill ha fler råd.

Det sistnämnda gäller även mamman på flyget och en av Luleå Hockeys spelare.

http://www.ordochhandling.se

Motion som ett uttryck som ansvar

När jag morgonyogade i min iskalla övernattningslägenhet så hörde jag ett inslag på P1 Morgon om hur få skolor som har ett program för att minska barns övervikt, trots att andelen överviktiga barn ständigt ökar. Professorn som var inkallad som expert svarade på frågan om detta inte också är ett problem för föräldrarna, att detta är en klass- och en kompetensfråga. Att det är en klassfråga verkar rimligt, men är det en kompetensfråga?

Jag läste häromveckan en insändare från en kvinna som hävdade att alla folknykterhetskampanjer, alla anti-rökkampanjer och alla kampanjer för att få folk att minska i vikt bara är bortkastad kraft. Medelklassens sätt att försöka uppfostra den brpkiga underklassen som inte förstår sitt eget bästa. Hon hävdade att det numera finns forskning som visar att enda sättet att minska de underprivilegierade gruppernas hälsa är förbättrad ekonomi och förbättrade sociala villkor.

Jag har funderat på det sedan i morse. Det stämmer med min erfarenhet av otaliga SANT-föreläsningar, av mina år som socialarbetare och dessa oändliga projekt för att minska ungdomsdrickandet som socialtjänsten drivit i lika oändligt många år.

Det är inte kunskap som saknas. Alla vet är det är farligt att vara fet, att dricka sprit och att röka. Ändå gör massor med människor det.

Så om kvinnan med insändaren har rätt, vad är det då som gör att människor som får bättre levnadsvillkor börjar ta större ansvar för sina och sina barns liv? Jag kan tänka mig att det är samma effekt som inträder i organisationer när ledningen aktivt börja ta med medarbetarna i utvecklings- och eventuellt avvecklingsarbetet.

Man går från att vara en som rycker på axlarna och fnyser åt det som ”någon annan” har hittat på till att bli en som känner delaktighet. Någon som känner ansvar i smått eller i stort. Kan det vara så?

Jag måste ta reda på mer om den där forskningen. Jag känner mig delaktig och jag ägnar mig åt yoga. Det är alldeles definitivt en klassport utom i Piteå, där Kristina Berglund gjort det till en folkrörelse.

http://www.ordochhandling.se

Allt blir tyngre när dinosaurierna försvinner

Mammutarna var väl tunga redan från början

När stressen efter en månads stenhårt jobb med kriskommunikationsplaner lagt sig så börjar det äntligen åter finnas lite värdelöst vetande igen i huvudet. I morse när jag hade varit på Black Friday (Boden första stad i landet som importerar amerikanska shoppingvanor på Thanksgiving, men i sanningens namn var det inte mycket shoppare ute i 15-gradig kyla kl 7 imorse!) så hörde jag ett inslag från Vetenskapsradion

Vetenskapsnyheten var att bytesdjuren snabbt ökade i vikt efter att dinosaurierna försvunnit från jordens yta. EFTER BARA 20 MILJONER ÅR, sade reportern, hade djur som tidigare vägt 20 kg ökat till flera hundratals ton!

Här snackar vi tidsuppfattning. Mitt hjärta stannar liksom upp när jag hör denna nyhet och det känns som om tiden också gör det. Jag trampar lite mindre stressat framför trafikljusets röda gubbe, jag kan låta bli att kolla mailen fram till lunch och gör det verkligen något om alla checklistor i kriskommunikationsplanen inte är klara till onsdag den 1 december? VI kommer ju allt ändå att väga flera hundratals ton så småningom och då har allt liksom förändrats och betydelsen av det jag producerar idag verkligen förlorat sin betydelse.

Kanske har jag fått lust att börja blogga igen. Jag ska känna efter. I så fall ska jag berätta mer om min vän G som nu återvänt till sitt hemland Uganda. Whatever happens, never, never give up! Möjligen kan denna uppmaning påverkas av det faktum att man börjar väga flera hundratals ton?

http://www.ordochhandling.se