Arkiv för november 2009

Russin nödvändiga i ankomsttider

23 november 2009

Nu saknas bara glöggen...

Åker till Stockholm imorgon och åter söndag morgon, första advent. Då vill jag inte sätta igång med ljusstakar och saffran. Har därför på ett för mig fullständigt obekant sätt brutit all adventskonvenans och satt fram ljusstakar och adventsstjärnor redan igår kväll. Grannarna på Artillerivägen baxnar, men det tror jag är för att de är pensionärer och aldrig skulle komma på tanken att fuska på det här sättet.

Mina gamla grannar på Strömlidavägen skulle också baxna om de sett allt ljus, för de var vana vid att vi oftast låg någon dag (eller någon helg) efter i adventstid. Nu är det nya tider!

Som om inte detta var nog har jag också bakat lussekatter ikväll. Det visade sig när degen jäst att vi inte hade några russin hemma. Det gjorde inget. Jag hittade en ask Nötteblandning, som inköpts till en planerad fjällresa i augusti. Nötter, russin och någon slags torkade aprikoser. Jag pillade dit russinen, som var lite torra. Det blev bra.

Advent, advent, nu kommer vårt hjärtas konung blid.

Familjen håller krisövning på fredagnatt

22 november 2009

Vietnamesiska berg eller Bjässmora?

Solen har återvänt till Norrbottens kustland och vi har haft vår favorithund på besök hela helgen. Det har varit långa promenader i skogen och på stigarna längs forten. Igår låg var luftfuktigheten så hög att man var osäker på om vi var i Vietnam eller i Lule älvdal.

Men för att yin och yang ska verka, balansen i allt ska bevaras, så har helgen också haft sin kris. Den tog oss hela fredagnatten och halva lördagen att bearbeta.

Hallen var äntligen klar, klinker, ommålade vägar och allt. Maken var nöjd.  Nu återstår bara tapetsering av en fondvägg, vilket skulle ske på lördagen. Fredag kväll efter promenad på Åberget i regn och rusk, lite rödvin och Skavlan, drar jag mig tillbaka och går till sängs, nöjd med en produktiv arbetsdag tillsammans med  miljö- och byggnämnderna i Fyrkanten. Maken ska småfixa lite i hallen och förbereda inför tapetseringen.

Med ett gott samvete under huvudet, en varm hund i fotregionen och det småputtriga ljudet av någon som pysslar och grejar i ens närhet, glider jag stilla in i sömnen….TILLS JAG MED ETT RYCK VAKNAR UPP av oväsen och svordomar.

Dessa ljud har har inte varit någon ovanlighet under renoveringsarbetet, så jag associerar först till tragiken i en sprucken list och bestämmer mig för att vända mig om och somna om. Men de okvädinsord som dånar mellan de nymålade hallväggarna är av en annan karaktär än tidigare. Där finns en äkta panik och skräck i botten även om man bortser från deras semantiska innebörd, vilken skulle ha fått Makens svärmor att ta avstånd från honom för evig tid, om hon hade hört dem. Jag störtar upp, nyvaken, förvirrad och utan glasögon.

Sundqvist Rör har skarvat och skruvat och värmen kan slås på igen

Från ena väggen står en fräsande vattenstråle rakt ut över klinkergolvet. Maken har borrat in i en oskyddad slang för golvvärme när han skulle skruva fast golvlisten. Medan jag försöker komma till sans och begripa vad som hänt har han hunnit hämta sågen från garaget och såga ut en lucka i väggen, varifrån golvvärmevattnet sprider sig med en oroväckande fart. Jag  får – likt Meredith Grey i Grey´s Anatomy i avsnittet där en man har en odetonerat granat i buken – hålla trycket över läckan medan Maken stänger av huvudvattnet, stänger av golvvärmen och hämtar buntband som ett första förband.

Efter en stund – en mindre evighet då Maken oupphörligen ropar nerifrån källaren ”Har det slutat nu?” –  minskar trycket i systemet  och fontänen blir en svag stråle för att till slut avta helt. Men det rinner ur trossbottnen ner i källaren och vi har vatten och gipsmassa över klinkergolvet. Den första krisen är över, vi ringer Länsförsäkringar och får anvisningar om rörmokare att ringa på morgonen.

Natten blir orolig. Fina hallen som nästan var färdig och som inte är fin längre. Hur mycket måste brytas upp och tas bort? Grämelse över det som nästan var något som inte längre är. Obehaget över den avstängda värmen. Chocken över att somna in i total avslappning och strax därefter vakna upp i kaos. Den gamla sanningen bekräftas: man kan inte tänka när man är i chock. Jag letade som en nyinvandrad afghan i våra försäkringspärmar efter rätt telefonnummer att ringa för akuta vattenskador.

På lördagen kommer Sundqvist Rör och skarvar det punkterade röret. Golvvärmen återkommer och vi enas om att det kunde varit värre. Men lite illa var det ändå, det är vi också överens om. Man blir lätt känslig i medelåldern.

”Barn blir inte ledsna för att det regnar”

19 november 2009

Barn blir sällan ledsna för att det regnar (Foto: Kävlinge kommun)

Som så många andra som kommit i kontakt med coachingvärlden så är jag lite överväldigad över att det genom att använda så enkla tekniker går att komma så långt. Jag har suttit i arbetsgrupper där vi frågat oss varför, varför utan att komma vidare. Nu har jag fått nya verktyg som går att använda både i jobbet och vid fikabordet.

Nyss har jag läst om en studie, där Botox i pannan visade sig ge bättre humör, p.g.a. att hjärnans lustcentrum inte fick några signaler om att personerna hade bekymmersrynkor i pannan. Ja, varför inte.  

Min yogalärare säger att det är omöjligt att vara deprimerad om man rätar på ryggen och höjer huvudet och erfarenheten säger mig att hon har rätt. På DN:s webb-tv beskriver Victor Wennerholm  varför vi är mer upptagna av att göra rätt än av att må bra. Han menar att vi med åren skapar långa regelkataloger vilka måste vara uppfyllda för att vi ska känna oss lyckliga.

På Facebook har en del energi de senaste veckorna ägnats åt det gråa novembervädret. För de flesta vuxna ingår ”vackert väder ” som en av reglerna i katalogen. Vem har sett barn bli ledsna för att det regnar?

Imorgon ska jag leda en workshop om informationsarbete. Det är alltid lite pirrigt och dessutom lär gråvädret fortsätta. Jag tror jag bestämmer mig för att se fram emot det.

Hur många definitioner har ”kommunikation”?

17 november 2009

Kommunikation kan vara så mycket och så tilltrasslat

Jag tittar på min webb. Den är strukturerad, stilren och – tråkig. Jag skulle vilja göra något åt den, men har svårt att bestämma mig för vad.

Under alla dom år jag hade som huvudsaklig sysselsättning att skriva, så märkte jag ofta att när skrivandet tog stopp så berodde det oftast på att jag inte hade bestämt mig för vad jag ville säga. Något var oklart, något var känsligt eller något var bara inte färdigt för att sättas på pränt. ”Säg som det är så att alla förstår” brukar mina före detta kollegor på Mediegruppen säga. Det är helt rätt.

Så jag försöker bestämma mig för vad jag vill säga till världen och förstår att här finns en hund begraven. En klassisk hund. Det som jag tror är min styrka, att jag har dubbla kompetenser som socionom och informationschef, blir ibland en börda av otydlighet.

Jag försöker arbeta i gränsområdet mellan organisationsutveckling och informationshantverk och jag vet inte vilka mina kunder är. Ibland är det personalavdelningar, ibland är det informationschefer, ibland är det chefer som vill att mellancheferna ska bli tydligare som kommunikatörer. Dessa chefer talar olika språk. De gör olika upphandlingar och de pratar om olika behov, men allt under det heliga namnet ”kommunikation”.

Nyss talade jag med en informationschef som vill avvakta vad den nya upphandlingen av reklambyrå kan ge innan han vill diskutera internkommunikation med mig. En annan dag ringer en avdelningschef och vill att jag ska arbeta med konflikter inom arbetsgruppen. Däremellan diskuterar jag utformning av informationsstrategier med ett stort bolag. Det som soliga dagar känns som ett brett verksamhetsfält känns gråa novemberdagar som en enda sörja av helt olika arbetsområden. Och då har jag ändå inte blandat in el- och telekommunikation.

Jag arbetar med kommunikation. Jag tycker själv att jag är tydlig, men snart vet jag inte vad det betyder. Jag funderar på att börja med något konkret. Glassförsäljning? Inramningar? Lokalvård?

Har du något som längtar efter att bli skrivet, så skicka en rad. Jag behöver något konkret att sätta tänderna i.

/www.ordochhandling.se

Självcensuren vår värsta fiende

15 november 2009
forintelsen

Gå och se den. Gör det!

Jag har varit och sett ”Sverige och Förintelsen – Fransson skottar snö” på Försvarsmuseum i Boden. En skrämmande utställning om Förintelsen och våra olika sätt att censurera och förtiga det vi ser omkring oss. Vi har alltid ett val, att se eller att blunda.

Utställningen avslutas med beskrivningen av ”Sockerförsöket”, ett experiment under åren 1947-1955, då utvecklingsstörda på Vipeby mentalsjukhus fick extra socker i form av smaskig kola för att man ville undersöka vilken effekt sockerförbrukningen hade på deras tandhälsa. Deras tänder ruttande bokstavligen bort. Experiementet leddes av dåvarande Medicinalstyrelsen och helt i strid med Nurnbergkoden från 1947, där medicinska experiment utan försöksoffrens godkännande förbjöds.

Det är en skakande utställning. Gå och se den. Gör det!

/www.ordochhandling.se

Vad är det Lars G Josefsson inte förstått?

14 november 2009

Vattenfalls vd Lars G Josefsson får enligt DN Ekonomi sluta snart. Styrelseordförande Lars Westerberg uppger att det sedan i somras pågått ett arbete för att hitta en ersättare. Nu har man gjort det.

”Nu har vi en kandidat som har ett jobb idag”, säger Lars W till DN. ”Han ska förstå det här företaget och när han gör det så sker bytet.”

Det tycker jag låter bra. Om man ska vara vd för ett så omskrivet och kritiserat bolag som Vattenfall så bör man nog förstå bolaget. Det låter till och med som något slags minimikrav. Får Lars G Josefsson gå för att han inte har förstått bolaget?

Man tänker osökt på Bodens näringslivschef Jeanette Nilsson som hudflängts i regionala media för att hon haft fräckheten att anlita en mentor, trots att hon bedömdes ha så hög kompetens när hon anställdes. Hon kanske skulle ha börjat jobba på Vattenfall i i stället. Då hade det räckt med att hon förstod bolaget.

Glad vara norrbottning i november

13 november 2009

 

glad himmel

Närsomhelst blir det vår igen

Jag längtar ofta till Stockholm, fastän det känns som om man inte får det om man bor i Norrbotten. Det finns mycket att längta till där, men idag lär det vara skitgrått.

Då är jag glad att jag bor i en del av Sverige, där november är en vintermånad. -6 grader i Boden och en decimeter snö. Blåmesarna behöver mat varje dag. Eftermiddagar som dessa, när himlen ser ut som en rana i gillestugan kan man vara glad över att vara norrbottning. Och komma ihåg att det närsomhelst är vår igen.

Och tacka Janne Mörtberg som delade med sig av den uppmuntrande bilden.

Nu är det fredag. Hur glad jag är för det har jag ingen bild för.

Svårt vara beredd på allt

10 november 2009

Fanns inte listad i risk- och sårbarhetsanalysenHäromveckan orsakade en fågel med en bit baguette i näbben att delar av kylsystemet i Cerns partikelaccelator slogs ut, rapporterar TT-AFP.  Fågeln tappade antagligen brödbiten på ett så olämpligt ställe i den speteteknologiska anläggningen att en kortslutning blev följden.

Krisberedskapens mantra: ”You always got to be prepared, but you never know for what” (Bob Dylan, 2001)

/www.ordochhandling.se

Lätt oroa sig för fel saker

08 november 2009
Blogg 070

Fel mål

Ständigt talas det i mindfulness-sammanhang och i övrigt om hur onödigt det är att älta det som redan hänt eller att oroa sig för det som ännu inte hänt. Så sant, så sant. Men så svårt att tillämpa klockan fyra på morgonen.

Igår fick jag en konkret påminnelse om hur onödigt det faktiskt kan vara att oroa sig i onödan. Jag skulle gå på innebandycup i Boden för att se Sonen stå målvakt. Jag är inte så intresserad av idrott men jag är intresserad av Sonen. Kom lite sent in i matchen, men identifierade snabbt vilken målvakt som tillhörde familjen och koncentrerade mig på honom och hans målbur. Han gjorde ett bra jobb. Trycket var hårt från motståndarlaget och han gjorde många räddningar.

Det hjälpte inte. Jag var ändå nervös på mammors sätt. Ville inte att han skulle släppa in mål och skämma ut både sig, mig och laget. Jag bet mig i knogarna för varje anfall och kvävde mina entusiastiska mammarop. Vid ett tillfälle, när det var lite lugnare framför buren såg vi rakt på varandra. Jag ville inte genera honom med min närvaro, men jag log brett liksom för att uppmuntra honom. Han rörde inte en min till svar. Tror jag, han hade ju ett ansiktsskydd i vägen, så jag såg inte så noga.

Det var alltså svettigt och nervöst, inte bara för honom. Men när perioden var slut och spelarna lämnade planen rätade han på sin målvaktskropp för att gå med de andra ut. Då  såg jag att han inte alls var min son. Hur hade jag kunna tro det? De var inte alls särskilt lika i kroppen! Men jag hade ju tittat på den andra målvakten också? Det var ju inte heller min son,d et yntes ännu tydligare.

Då fick jag syn på honom. Han satt med laget på andra sidan planen. Det visade sig att han var andre målvakt (en termin jag inte ens var bekant med!) och skulle inte stå i mål denna match. Plötsligt blev jag lugn och kunde följa själva matchen med intresse, ja rentav spänning. Men utan minsta oro och nervositet.

Han hade suttit på bänken hela tiden och jag hade bitit mig i knogen alldeles i onödan. Jag ska komma ihåg denna insikt nästa gång jag börjar oroa mig för något. Eller som vi säger i coachbranschen: Det är viktigt att ha rätt mål i sikte om man vill lyckas.

P.S. Han gjorde en alldeles utmärkt match som målvakt senare samma eftermiddag, men det slapp jag lyckligtvis uppleva. Och när jag berättade om misstag för honom sa han överseende: men mamma, det var ju fel lag! Lätt för honom att säga. Han som visste vilket mål som var rätt.

/Marianne

www.ordochhandling.se

50 år i kyrkans tjänst är en väldigt lång tid

06 november 2009

Kyrkobråket i Pajala når oanade höjder. Ska Monica Metsävainio få bli kyrkoherde eller inte? Och behövs en provtjänstgöring när man arbetat i tio år? Kyrkonämndens ordförande Rune Tuomas avgick igår med omedelbar verkan under pågående presskonferens. Kyrkofullmäktiges ordförande, Henrik Pekkari, säger till NSD:

– Jag har varit med sedan 1959 och har som princip att fullfölja det jag tar på mig.

Sedan 1959? Men då kanske du behöver ta igen dig lite nu, Henrik. Mycket har hänt på 50 år. Vi har till exempel kvinnopräster sedan 1960-talet.