Archive for the ‘Uncategorized’ category

Allsången var inte bättre förr

07 juli 2010

Allsången väcker starka känslor

Jag kollade på Allsång på Skansen igår i alla fall, fast jag egentligen är lite skeptisk. Jag har mina släktmässiga skäl för att följa programmet.

Family Four-potpurriet var bäst, men där spelar kanske släktmässigheten in. Jaghamnade på FB-loggen om Allsång och fascinerades över de starka känslorna som följer programmet. Det var älska och hata hit och dit, mest Eric Saade, men också Mikael Wiehe och Marie Bergman.

Att programmet numera vänder sig till en ny åldersgrupp är lite komiskt. Det kräver en veckodos av pop och popartister. Mycket kommentarer igår kring att allsångslåtarna var okända. Det var Jules Sylvain, Family Four och Wiehe som bjöds som allsång (och Temperaturen är hög uti kroppen – men den måste dom väl ändå ha sjungit på nån utflykt med fritids?).

Allsången med Wiehe var ”Det här är mitt land”, den gamla Woodie Guthrie-slagdängan. Väl inne på You Tube (nej inte på den länken jag lade upp idag, du får leta själv!) ser jag att en massa andra historielösa individer hyllar Wiehe och skriver ”SD 2010” i loggen. Så kul det kan bli! Jag gissar att Hoola Bandoola och Musiknätet Waxholm också är okända fenomen.

Men visst var Wiehe bättre förr? Proggen var progg, men budskapet lite mer underförstått än på den nya skivan. Lyssna på ”Jakten på Dalai Lama” och jämför.

Allt var bättre förr, utom Allsång på Skansen.

http://www.ordochhandling.se

Människans bästa vän sover till Millennium

22 mars 2010

Tufft med djupsnö om man har korta ben

Å så kul att ha bästa hunden på besök! Det blir morgonpromenader, middagspromenader, kvällspromenader och promenader i djup snö.

I morse ramlade jag baklänges i en snödriva när jag skulle försöka locka med henne och hon bara ville gå hem och sova igen. Det var samtidigt som hon träffat en spets, vars matte jag pratade med. Det blev lite fånigt när jag låg i snödrivan på rygg, pratandes med matten som om inget hade hänt och hunden var på väg åt andra hållet.

Kul också att projektansökan till länsstyrelsen lämnats in idag tillsammans med Handelskammaren. Det blir ett bra samarbete till glädje för många.

Bra ställe, bra mat

Förra veckan avslutades på Furufjärdens gästgård tillsammans med Luleå informationskontor. Bra gäng och bra framtidsarbete. Maten på Furufjärden är en dröm och jag fick bo i en egen stuga, vilket också är en dröm för en konsult som helst vill vara hemma jämt.

Jag hade nattgäster utanför fönstret i Furufjärden.

Nu har jag använt mig av den underbara tjänsten svtplay för att se Män som hatar kvinnor, som jag missade i lördags när jag var på dansshow på Western Farm. Jag och min Mac myser med hunden sovandes vid höger höft.

Ute är det kolsvart. Men så sent som klockan halv sju var det fortfarande lite ljust. Vårdagjämningen, den vackraste helgdagen på hela året. Då kan vadsomhelst hända.

http://www.ordochhandling.se

Panodil eller IV-smärtlindring?

12 mars 2010

Inget är som en dos jämställdhetsfakta då och då för att påminna oss om hur riktigt jäkligt orättvist det står till mellan kvinnor och män och för att få pulsen att stiga mot hälsosamma höjder.

Fredagsmorgonen inleddes med en uppiggande föreläsning i landstingets folkbildande satsning Morgonrock på Luleå Stadshotell. Tack Tanya Jenderson (men jag  hade ju gärna stavat ditt efternamn med G, förstås!)!

I sin jämställdhetssatsning studerar landstinget bland annat journalanteckningar ur ett genusperspektiv. Det visar sig att av 50 personer som genomgått blindtarmsoperationer, så får männen i mycket högre grad än kvinnorna intravenös smärtlindring. Kvinnorna får Panodil!

En projektledare för en medicinsk studie citeras när han konstaterar att ”kvinnliga kranskärl är för små för de instrument vi använder”. Generellt sett får männen fler prover och undersökningar, medan kvinnorna får kostråd och psykofarmaka.

Men bristen på jämställdhet är förstås inte bara en sjukvårdsfråga. Den blir ett regionalpolitiskt problem, unga välutbildade kvinnor flyr Norrbotten. När länet samlas till stora näringslivskonferenser täcks broschyrerna och annonserna av bilder på män, män, män och det enstaka kvinnliga alibiet.

Nu är det dags att kavla upp skjortärmarna och ta på oss genusglasögonen. Vi kommer att bli skällda för rödstrumpor bara för att vi vågar kommentera vad vi ser och det kommer vi stå ut med.

Leda eller följa, det är frågan

10 mars 2010

Jag har gett mig in i en ny fas av mitt företagande. Plötsligt är jag en av dem som söker projektmedel. Länsstyrelsen utlyser projektmedel för kvinnors företagande och jag har en bra idé. Jag ser fördelarna: säkra intäkter under en längre tid och möjlighet att förverkliga en mycket bra projektidé.

Men jag ser också nackdelarna. Jag får en idé, jag kommer på att jag vill jobba tillsammans med någon, jag inser att vi måste förankra verksamheten över länet, jag ringer ett antal organisationer som brukar benämnas ”Företagens Vänner” (fast dom heter inte så på riktigt!)  och som deltar på alla näringslivsevent i länet. Jag är tvungen att hålla flera grytor kokande samtidigt, eftersom tiden är knapp. Jag ringer till flera samverkanspartners för att hitta ett bra nätverk av underleverantörer, inser att ansökan ska vara inne den 22 mars. Min tänkta samverkanspartner är på resa, vi hittar ingen bra tid att träffas under denna vecka och nästa. Hur ska vi hinna få till en realistisk budget och en bra ansökan? Jag skissar på ett upplägg, skickar ut till några berörda, väntar på kloka och kritiska synpunkter. Behöver kontakta några fler nyckelpersoner.

Plötsligt går luften ur mig. Jag som verkligen gillar att vara konsult, att göra korta och bra jobb, bocka av och rida bort i solnedgången – ska jag verkligen ägna mig åt detta? Det tar för mycket kraft. Jag läser en kommentar på Facebook: ”Kan ingen bara skrika: Följ mig!”

Precis. Kan ingen göra det, så följer jag. Kanske.

http://www.ordochhandling.se

Hur kom du dit?

09 mars 2010

Får man ta med sig en bok om man blir tvångsintagen?

Vissa dagar är jag som ett lokomotiv. Inte ens ett snökaos kan stoppa min framfart.

Andra dagar misstänker jag att jag helt enkelt borde bli tvångsintagen. Idag planerade jag att på min lunchrast läsa Annika Borgs bok: ”Det är ingen fara, du är människa” som vi har som studiecirkel i Mariakyrkan i Sävast. Den har legat framme på köksbordet ett bra tag. Nära till hands, sedan förra träffen för två veckor sedan då det var -29 och jag tyckte att jag skulle slippa åka bort.

Men den ligger inte där. Den ligger inte heller i vardagsrummet, på mitt skrivbord, i sovrummet. Inte heller nere på kontoret eller (vilket är en grov chansning!) på toaletten. Jag vet allt det där, för jag letar inte bara en utan kanske åtta gånger i rum efter rum. Jag städade i helgen, men inte kunde jag ha stoppat undan den? Jag ser omslagsbilden så väl för min inre syn, Annika Borgs glada nuna, men jag ser aldrig boken. Inte ens på nionde varvet. Efter en halvtimmes letande ger jag upp  – tänker att jag fått en hjärnblödning som påverkat mitt närminne – och går ner i källaren för att sätta igång med jobbet igen.

Inne på kontoret ställer jag en stol till rätta och flyttar på en pläd som ligger slängd över stolsryggen. Annika Borg ler glatt mot mig från stolsitsen. Annika – så glad jag är att se dig! Kanske vi ändå hinner umgås en stund innan plikten kalla

Men kan någon förklara hur du kom dit?

http://www.ordochhhandling.se

Finsk sisu men svensken vann!

07 mars 2010

Ingen dramaturgi, bara snö

Eftersom allt skrivande ska innehålla dramaturgi och någon form av motsättning, så är det knappt värt att skriva om denna helg – den har bara varit underbar från början till slut.

Gårdagens premiärtur på skidor i sol och gnistrande snö följdes av dagens stillsamma återhämtning framför Vasaloppet, det enda sportevenemang jag intresserar mig för. Hejade på Svärd, som jag en gång skrivit en krönika om på den tiden jag var redaktör för Norra Militären, men han ballade ur. Jörgen Brink, som spurtade förbi Thynell som ändå jobbat så hårt och dragit så mycket under loppet, får man verkligen göra så? Men det var ändå en svensk som vann, tur!

Varför intresserad jag mig för Vasaloppet, jag som hatar sport? Kanske för att det ändå känns som om jag har en del i denna folkfest. Jag står inte där med felvallade skidor och med diarré av alltför mycket nerver och felaktig kolhydratuppladdning, MEN DET HADE KUNNAT VARA JAG. Den identifikationen känner jag aldrig vid några andra sportevenemang. Och kom nu inte och säg att det kan bli jag, att om jag börjar träna nu så kan jag åka nästa år. Det kommer inte att ske. Jag kommer cirka fem gånger per år att hasa runt på mina vallningsfria skidor nere på älven och runt på skoterspåren, jag kommer att ramla i utförsbackar och halka i uppförsbackar och jag får alltid ont i höger armbåge av allt stakande, och det räcker bra så. Jag behöver inga mandomsprov eller kvinnodito. Jag är så nöjd med mig som jag kan bli. Sisu kan man ha på många sätt.

Finsk sisu - vi hade roligare än vad som syns på bilden!

I fredags ramlade jag in på äkta sisu i en workshop om eventuell samverkan mellan företagande kvinnor i norra Finland och Sverige. Jag tycker sällan jag passar in i dessa kvinnoprojekt, för jag samverkar ju mest med män, men jag hade verkligen kul i fredags. Finska kvinnor är så robusta, så bullrande och skrattar så högt. De smittar av sig med energi. Vi bestämde oss för att satsa på ett fördomsseminarium eftersom det visar sig att alla bilder vi har av finländare motsvaras av nästan exakt samma bilder från deras sida.

Att vi svenskar är så målinriktade och inte snackar så mycket, till exempel. Eller att finnarna tror att vi är mycket mindre formella än dem i fråga om papper och beslut och vi tror detsamma om dem.

Jag vet fortfarande inte vad jag skulle kunna samverka med dem om, men jag måste verkligen anstränga mig för att hitta något ämne. Det här vill jag inte missa!

http://www.ordochhandling.se

Kul bli ambassdör

17 februari 2010

Maud kommer också den 29 april

Jag har blivit uttagen som en av regeringens ambassadörer för kvinnors företagande. Jag skriver det en gång till: Jag har blivit uttagen som en av regeringens ambassadörer för kvinnligt företagande. Jag är jätteglad.

Men också lite förvånad. Jag är dotter till en överstelöjtnant och en butiksföreståndare inom Stilleskoncernen, i vår familj har 0 företagartradition funnits, jag säger noll. Inget entreprenörskap, inget ”jag ska minsann visa dom jävlarna”, ingen inympad känsla för att bygga saker från grunden. Mer en känsla av att ”bli duktig på det du gör och bråka inte med andra, så går det bra”. Det kanske är ett nog så gott recept på företagande.

Men det skulle ta många år av kommunal och statlig tjänst innan jag som 46-åring tog klivet till en egen firma med hjälpa av starta eget-bidrag från Piteå kommun. Det var inte det enda jag fick, jag kom med åren att få ganska många uppdrag av min före detta arbetsgivare. Nätverk. Tack Piteå kommun  för stödet de första åren – det var ovärderligt! Jag fick bland annat jobba med personlig utveckling bland andra som skulle starta eget. Det vore att överdriva att säga att alla som tog del av utbildningen tyckte att personligt ledarskap var ovärderligt för deras företagande, men för några vet jag att den var avgörande för deras beslut. Jag bär er med mig.

För mig har vägen heller inte varit spikrak, den blir kanske inte det om man inte har fått Gnosjöandan i modersmjöken. När tiderna blev osäkra flydde jag in i den statliga världen igen. Jag jobbade nära tre år på länsstyrelsen och ett år på Luleå tekniska universitet. Även om jag fick en del uträttat är nog det mildaste uttrycket för dessa år att min begåvning för att vara anställd har minskat med kvadraten på åren som företagare.

Jag kände mig instängd, kontrollerad, hindrad i min kreativitet. Så det fick bli företagande igen och jag vaknar i princip varje morgon och är jättelycklig för detta val. Nu har det renderat mig en plats bland regeringens ambassadörer (jag kan gå på personalfest med kollegorna på UD – kanske i Dubai om inte Carl Bildt har lagt ner ambassaden där?). Det blir inga pengar. Det blir en del gratisjobb och det blir en resa till Stockholm den 29 april till den nationella träffen. Reseersättning utgår med max 2000 kronor. Tur man inte är företagare i Soppero.

Det här kommer att bli jättekul!

http://www.ordochhandling.se

Marianne överskrider nya gränser

11 februari 2010

Idag skulle jag ha ett Stockholmsmöte med en kollega från Sundsvall. Det brukar vara lättare att ses där för oss som kommer från landet. Han ringde redan klockan nio och sa att hans flyg var så försenat att han skulle ställa in resan. Vi bestämde att ha ett telefonmöte i stället.

Mitt flyg var i tid. Jag gick och satte mig på ett hyfsat lugnt fik för att invänta hans samtal på eftermiddagen. Samtalet bröts stup i kvarten, jag trodde det berodde på min nya blåtandspinne, så jag tog bort den efter en stund. Det hjälpte – lite. Vi pratade en kvart till, sen bröts samtalet.

Jag förflyttade mig närmare fönstret och Kungsgatan för att kunna avsluta samtalet på ett bra sätt och säga att vi skulle höras per mail. När jag står där vid fönstret och tittar ut mot trafiken och människorna som skyndar förbi utanför, ser jag plötsligt hur glaset i rutan spricker. Jag rör inte rutan. Sakta men säkert avtecknar sig en spricka från vänster till höger över det i och för sig ganska smala fönstret.

Det hörs inget, det ramlar inte ner splitter, det bara liksom utvidgar sig en spricka på ett mycket stillsamt men ändå målinriktat sätt. Jag tittar mig omkring för att se om någon annan sett något. Ingen verkar låtsas om något, eller är det jag som inbillar mig detta? Fanns sprickan där när jag ställde mig vid fönstret? Är det dagsljuset som spelar mig ett spratt?

Jag avslutar samtalet och backar sakta och försiktigt bakåt i lokalen. Tar min kaffekopp och biter en bit av min mördegskaka: 2010-talets Uri Geller har slagit till. Jag törs aldrig mer besöka detta kafé.

Kan någon stockholmare vara så snäll och gå in på Café Aveny och fråga – lite nonchalant – hur länge sprickan i fönstret varit där. Glöm var du först hörde det.

http://www.ordochhandling.se

Storm i Luleå och glädje i Trollhättan

29 januari 2010

Luleå efter snöstormen

Jag bor i Boden. Boden är ett kallhål, det vet alla som gjort lumpen här eller bott här. Jag jobbar i Luleå. Luleå är ett blåshål. Det vet alla som försökt kryssa sig fram från Norrbottensteatern till Södra Hamn. Luleå är nog den enda staden i världen där det blåser samtidigt som det är 25 grader kallt. Outhärdligt.

I onsdags var det storm på riktigt. Då ökades den vanliga Luleåvinden på till stormstyrka. Människor kröp fram på Storgatan med grus farande kring ögonen. Hugaligen. Sen lade sig allt och det blev kallt. Och bara normalt blåsigt.

Äntligen såld! Foto: Lars JohnsonVeckan har inneburit en del stora händelser, till exempel att affären mellan GM och Spyker verkar vara klar nu. Det är jag jätteglad över, nästan lika glad som dom i Trollhättan. För nu slipper vi att halva Rapportsändningarna åtgår till dagsaktuell rapportering om senaste nytt och spekulationer om affären ska spricka, om affären ska hålla, om varför GM inte ville godta Spykers bud eller om det finns andra budgivare än Spyke eller om att det troligen inte blir någ0n affär. Jag tycker det är en konstigt nyhetsvärdering. Så viktigt är inte Saab för detta land, för de reumatiskt sjuka, för ensamstående mammor (och pappor), för barn vars föräldrar krökar eller för vårmodet.

En kul grej var att jag på radion igår hörde nyheten att ”nu när Saabaffären verkar vara i hamn, så visar det sig att det är många som vill köpa Saab”. Det tyckte jag var konstigt. Det är för sent att komma med hö när hästen är dö, som min mamma säger. Dom hade väl kunnat anmäla sitt intresse tidigare. Men jag hörde fel. Det är många som vill köpa SaabAR nu. Det är väl kul. För Trollhättan och alla underleverantörer. Dom får bara se till att dom inte kommer hem med en sportbil fast dom tänkt sig en rejäl familjebil.

I tisdags var jag moderator på en styrelsedag i Boden. Det var en välbesökt dag med duktiga föreläsare. Men kan någon förklara för mig varför vi å ena sidan vet så väl att det är stora skillnader i mäns och kvinnors förutsättningar att göra karriär som ledare och varför det å andra sidan är så laddat att antyda att detta har något med kön att göra? Män får skuldkänslor och blir förbannade och kvinnor vill hellre räknas till gänget där de framgångsrika grabbarna än till tjejlaget. Någon skulle hävda att det handlar om en ”no-brainer”, alltså en fråga man inte bryr sitt huvud med.  I doubt it. Det handlar snarare om censur.

http://www.ordochhandling.se

Vackervinter och sociala medier

23 januari 2010

Bättre på bild än IRL

Vackervintern lyser i ögonen, men bryter ner oss. Snön och ljuset och rimfrosten, fint på bild och genom köksfönstret, men i praktiken mest för skidåkare. Vackervintern bryter ner de brunbrända, resliga och lyckliga människor vi en gång var till små paket av dun och syntet som vacklar fram längs gator och promenadleder, ofta utrustade med walking sticks så att vi inte halkar och slår ihjäl oss.

Vi har inga vyer och visioner, det första vi gör på morgonen är att kolla termometern för att veta hur många lager som gäller idag och om vi ska förbanna oss själva för att vi inte satte i motorvärmaren igår kväll. Igår tillbringade jag 40 minuter i telefonkö hos Q-Parks kundtjänst, eftersom de 105 kronor jag betalt på onsdagen för att min bil skulle vara varm och skön när jag hämtade den sent på eftermiddagen från åhlénsparkeringen, var att betrakta som slängda i sjön. Motorvärmarstolpen fungerade inte och kvinnan i kundtjänsten sa att jag helst skulle kunna bevisa det??? Jag kunde ha tagit en närbild av mina blåfrusna ben med mobilkameran, kanske? Jag skulle ha skickat pengarna till Läkare utan gränser i stället.

Vackervintern bryter ner oss och vi har svårt att tro på att vi än en gång ska våga klä av oss och somna i en solstol igen. Toscanaresan i maj är bokad, men är den på riktigt? Finns olivlundar, citronträd och pinjeträd? Spelar min lind, sjunger min näktergal? Vi ska bo hos Arturo Ghezzi i Pieve a Prescina och jag ska skriva en novell om dagen och få bruna ben.

Arturo skriver ”We wait you” i sitt bekräftelsemail. Vi ska meddela exakta ankomsttider till flyget och hålla kontakten med Arturo så att han kan vara vaken och vänta oss, en lördagkväll i maj när näktergalen sjunger. Ni hör själva, det låter som en saga.

För 24 år sedan kom jag till Toscana första gången. Det var också i maj och av en ren slump kom jag till en liten by som ligger bara ett par kilometer från Pieve a Prescina. Då åkte vi tåg genom Europa och hämtade ut hyrbilen på Florens järnvägsstation och ingen kan begripa hur vi lyckades hitta fram till vår lantgård i mörka natten utan karta. Väl framme blev vi utskällda av ägaren, som tyckte att vi kunde ha ringt och sagt att vi var sena. Ringt med vad?

1986 hade vi inga mobiler. Vi kunde inte maila och boka boende, vi kunde inte skicka sms och vi hade ingen gps att visa oss vägen. Nu är vi aldrig mer än en knapptryckning bort och det har underlättat våra liv. När vi väl förstår hur man gör, vill säga. Nästa vecka ska jag delta i Paradigmmäklarnas Social Media Bootcamp – en interaktiv kurs om sociala medier. Facebook, Twitter och Google Wave – jag ska tipsa Arturo om hela rubbet. ”Arturo – I wait you” ska jag skriva i min inbjudan.

http://www.ordochhandling.se