Arkiv för maj 2010

Karma på Stockholms Central

28 maj 2010

Bra ställe för världsförbättrare

I Stockholm igen. Hemma-borta, borta-hemma.

På SL-Center på Centralen försöker en äldre man i poplinrock få reda på varifrån buss 47 går. Detta trots att hans nummer inte kommit upp på displayen än. Tjänstemannen, i detta fall en invandrad kvinna med mörkt hår och tuggummituggande käkar undertrycker sina gäspningar och svarar inte på hans frågor. Hon bara skakar långsamt på huvudet, liksom för att antyda att han är helt fel ute. Hon kväver en gäspning till och slötuggar lite.

För varje gång den lille mannen i rocken ställer sin fråga på nytt höjer han rösten och TALAR ÄNNU TYDLIGARE, eftersom han utgår ifrån att hon antingen är utländsk idiot eller hörselskadad: ”Var – går – buss – 47?”

Detta får han aldrig veta. Han ger upp, vänder sig lite hjälplöst mot nummerlappsmaskinen, som om han tänkte att om han tar rätt nummer, så kanske hon förstår vad han menar.

Jag tar några steg fram mot honom och förklarar att buss 47 mot Djurgården går från Klarabergsviadukten och förklarar hur han kommer dit. Han lyser upp och ser tacksam ut.

Det blir min tur. Jag tänker att jag har otur som kommer fram till den tuggummituggande kvinnan. Men hon är trevlig. Vi skojar om hur jag nästan river stället när jag håller på att peta ner kortläsaren från disken och diskuterar varför momsen anges till 6% när man handlar kort på SL-Center men till 0% på Pressbyrån en trappa upp.

En charmig norrländska med viss kunskap om Stockholms kollektivtrafik och har lättat upp tillvaron för två av sina medmänniskor. Varför är inget svart eller vitt utan liksom gråmelerat vid närmare granskning? Varför är inte människor så goda eller otrevliga som man först tror?

Tio minuter senare ser jag den lille mannen irrandes runt närmare T-banenedgången till. Jag går inte fram. I stället fastnar jag med min stora resväska i spärren med mig själv på andra sidan skjutdörrarna. Jag ber efterkommande om hjälp att öppna spärrarna igen. Alla stressar förbi och verkar oberörda.

Tills en ung kvinna musik i öronen förbarmar sig, rycker loss väskan och drar den bort åt sidan så att jag kan nå den igen. Hon ler när jag tackar henne.

Det fanns en film med Helen Hunt för ett antal år sedan som hette ”Skicka vidare” och om handlade om hur vi har ett ansvar för att fortplanta goda gärningar. Nåt i den stilen var det väl som hände på Stockholms Central denna torsdag vid lunchtid. Eller så hade jag helt enkelt tur.

http://www.ordochhandling.se

Annonser

Tandvården en personlig fråga och just idag närmast privat

21 maj 2010

Skammens verktyg

På semesterresan för tre veckor sedan fick jag ont i munnen, någon slags inflammation. Det gick över, men för säkerhets skulle beställde jag tid hos tandläkaren. Där har jag nu varit på morgonen.

Bister sanning: inflammationen är kvar i en tandköttsficka som är så djup att den ger associationer till gruvindustrin. Tandhygienisten var trevlig, men budskapet inte kul: specialtandborstar av olika storlek, specialgel, specialskölj, gnugga morgon och kväll. Inflammationen går över ”om du jobbar på flitigt”,  men fickan återgår aldrig till sitt tidigare jag (tveksamt om tandköttsfickor har ett jag, i mitt fall ett elakartat sådant?). Suck. Men jag är ju en duktig flicka så jag kommer att göra som hon säger. Redan idag går jag till apoteket och köper alla specialpreparat med skammens rodnad på mina kinder.

För det är så märkligt att om jag får ont i halsen eller i en fot så går jag till sjukvården och förväntar mig att dom ska åtgärda detta med hjälp av medicin eller kirurgi. Det finns inget skamfyllt i det.

Mitt förhållande till mina tänder är helt annorlunda. Tänderna känns som en gåva jag fått i mitten på 1950-talet och med hjälp av ett sunt leverne, regelbundet bruk av tandtråd och måttliga mängder socker så kan jag behålla dem hela livet. Dåliga människor däremot, de får hål i tänderna och tandlossning och behöver sätta in reservdelar. Denna morgon har jag närmat mig den nedåtgående kurvan som slutar med döden.  Min inflammerade tandköttsficka känns som ett mycket större bevis på ålderdomen och kroppens förfall än mina eventuella celluliter, ett svikande midjemått och begynnande åderbråck.

Hur har det blivit såhär? Jag har hört talas om män i Norrbottens inland som drog ut alla tänder innan de åkte ut i skogen för att hugga timmer och barn som därför lärdes att det där med tandborstning var inte så noga ”för tänderna skulle ju ändå ut snart”. Det var säkert en kvarlevande del av fattigsverige, men var det inte en mer befriande inställning än min egen – högst moralistiska?

Jag gick hos skoltandläkaren i Hammarby, läste Karies&Baktus och hade fluortant i skolan. Pappas löständer var tabubelagda, medan mammas tandläkarbesök alltid har beskrivits livligt och detaljerat. Tänderna blev på något sätt en symbol för ett Sverige i utveckling där alla hade råd att ha vackra, vita tänder. Alla som ville och tog ansvar, alltså. Friska tänder blev en symbol för ett personligt ansvar. Tandvårdens uppfostrande attityd har förstärkt känslan.

Nu är tänderna varken vackra eller vita längre.  Samhället är förändrat. Tandvårdsreformen hade vi aldrig råd med, tandvården förblev en i princip personlig angelägenhet. Ungdomar har inte råd att gå till tandläkaren och färgen kan fixas genom kemiska processer köpta i påse på de numera avmonopoliserade apoteken. Askmolnen och eurokrisen hotar vår utveckling. Nej,  nu for jag iväg för mycket, det är ju ändå bara en tandköttsficka det handlar om.

Har inte tid att skriva längre. Måste gå och gnugga tandköttet med mina specialverktyg lite grann.

http://www.ordochhandling.se

En vänlig grönska tar oss med storm

17 maj 2010

...har smyckat dal och ängar

När jag gick i klass 2 i Hammarby skola i mitten av 1960-talet så hade jag en fröken som hette Stina Åhlén. Det var en riktigt elak tant.  Hon luggade dom busiga och gav örfilar till dom som vågade svara emot, bara pojkar förstår ni väl. Vi flickor var snälla på 60-talet och fick inte stryk, bara ont i magen.

Stina Åhléns man hette Waldemar Åhlén. Det är han som har tonsatt psalm 201, även kallad Sommarpsalm. Därför fick vi lära oss den redan i årskurs två och sedan dess är det den psalmen jag associerar till försommar och skolavslutning, mycket mer än I denna ljuva sommartid och Den blomstertid nu kommer. Jag vill höra den varje år, jag vill sjunga den varje år, jag vill återuppleva barndomens känsla av sommarlov och oändlig ledighet på landet.

Denna helg var det dags för försommaren i år. Från ingenstans dök hon upp och tog oss med storm. Vi stod med gapande munnar och svetten rinnande nerför ryggen och letade efter räfsan, sekatören och förra årets vaxduk. Det är NU det gäller. Inte en dag får missas.

Jag går min morgonpromenad längs älven (jag gör det inte varje morgon, men varje morgon jag gör det brukar jag på något sätt klämma in det i en text!) och jag ser björkarnas ljusgröna slöjor och nynnar psalmen inombords. Tack Waldemar Åhlén för den otroligt vackra melodin som väcker så starka känslor av sommar och lycka i mig.  Jag förlåter dig för att din fru var en satkäring.

http://www.ordochhandling.se