Archive for the ‘Viktiga tillkännagivanden’ category

Det dammar alltid mer än man vill tro

28 februari 2011

Snickaren är här. Vi ska göra en dörröppning större och byta ett köksgolv. Piece of cake, tycker Maken, men vi beslutar ändå att ta hit experthjälp. Så vi slipper jobba så mycket själva.

Igår, på söndag kväll, började Maken riva i lister för att göra klart för Snickaren. Men det är ju söndagkväll, försökte jag, vi ska ju se The Social Network. Se du, sa han, jag plockar undan. Så kan man ju inte göra när man är gift. Innan vi började se filmen var kylen tömd, flyttad och inpackad igen, alla möblerna utburna, alla hyllor nedmonterade och alla lister borttagna.

”Han sa att han skulle plasta in”, sa Maken, ”men det dammar nog inte så mycket. ” Det har jag hört förr. Jag tömde hallen på kläder och tillbehör. Stängde alla dörrar.

I morse kom jag på att jag skulle lägga skyddsklädsel på Bröderna Andersson-soffan i vardagsrummet. Ifall det ändå skulle damma. Då kom Maken på att det var nog bäst att plasta dörren till vardagsrummet. Bara utifall att.

Sen kom Snickaren. Han sa att det kunde damma en del när han sågade i väggen. Jag plastade öppningen mot hallen och tog bort vad som fanns kvar av ömtåliga prylar i köket. Sen sa Snickaren att det var en knepig vägg det här. ”Den dammar mycket mer än jag kunde tänka mig”. Han var en ovanlig Snickare, han fick låna dammsugaren och använde den också.

Nu har vi ett fint brunt dammlager, ungefär en halv centimeter tjockt på alla fria ytor på övervåningen. Själv har jag suttit i källaren och jobbat med ett behandlingsprogram mot stress. Nu har Maken kommit hem. Nu hör jag att dammsugaren går. Man kanske kan våga sig upp på övervåningen.

http://www.ordochhandling.se

Annonser

Jag matar fåglar (igen)

08 februari 2011

På benen första dagen efter en aggressiv förkylning tog jag mig i morse innan jobbet en promenad till en bortrest god vän.  Jag hade lovat skotta snö, vattna blommor och mata fåglar.

Det första två momenten gick lätt, men med fågelmatsbehållaren var det lite pyssel. Medan jag stod där och skruvade samlades domherrarna i snåren.

Jag har aldrig hört en domherre sjunga förr. Det var inte vackert, men det var vackert.

http://www.ordochhandling.se

Kvinnor letar bättre än män

28 januari 2011

I morse hörde jag en animerad (= upprörd, inte tecknad!) diskussion på P4 Norrbotten om huruvida män var bättre på att köra bil än kvinnor. Att män tar mer risker, är inblandade i fler olyckor och utmanar mer är ett statistiskt faktum men den stackars programledaren hade råkat uttala sig om att unga män ofta kör mer och leker mer och därmed lär sig kontrollera bilen bättre.

Det skulle han inte ha gjort. Ändå vet ju alla att han rätt på generell nivå. De flesta män är bättre på att fickparkera än de flesta kvinnor. De flesta män har sladdat mer än kvinnor och har därför mer kontroll i vinterväglag. Detta gäller inte på individuell nivå. (Jag nämner inga namn. Om sanningen ska fram tycker jag det är svårt att fickparkera.)

Det finns skillnader mellan kvinnor och män. Jag ska ge ett annat exempel. I morse var jag på Morgonrock i Luleå. Där träffade jag en kollega, följde med honom på kontoret på en kopp kaffe och åkte sedan hem till Boden och kontoret utan att passera Gå. Väl hemma upptäckte jag att jag saknade min vita anteckningsbok med Ord&Handling-etikett. Jag ringde kollegan – nej, han gick runt och tittade men såg ingen bok.Ringde Elite stadshotell – nej, dom hade inte heller sett någon bok.

Mysteriet var totalt. Jag tänkte att det skulle få vila i den gode gudens händer, tids nog skulle väl någon känna igen etiketten och ringa mig. Men under eftermiddagens besök på Facebook såg jag en kvinna som hyr lokal på samma ställe som kollegan. Jag slängde ur mig en fråga om hon kunde gå en extra sväng och – ja,ni förstår säkert.  Hon var tillbaka inom en halv minut och hade förstås hittat boken. På en hylla ovanför kollegans skrivbord.

”Om Gud hade velat att det skulle vara skillnad på kvinnor och män så hade han gett det ena könet bröst och tvingat det andra att raka sig två gånger om dagen”, sa en gammal komiker på 1970-talet.

Det var nog inte det enda sättet som Gud skojade med oss på.

http://www.ordochhandling.se

 

 

Svenskarna har svårt för att räkna

13 december 2010

Dagens lunchavsnitt av Vita Huset inbegriper utnämningen av en ny svensk ambassadör i Washington. Den nye ambassadören – Peter Hans – får ställa upp sig med familj bredvid Joshua Bartlett för fotografering. Mannen är lång och blond, hustrun inte så lång men mycket blond, sonen lång och blond och …ja, ni fattar. En amerikansk bild av en svensk familj. De ser onekligen lite färglösa och ointressanta ut bredvid de livliga och gestikulerande amerikanerna.

När den svenske ambassadören med familj gått ut, säger presidenten till sin stabschef: ”100 % läskunnighet, hur har Sverige burit sig åt?”Den ständigt träffsäkre Leo McGarry kommenterar syrligt: ”De kanske har svårt för att räkna.”

Och nu, tio år efteråt, har vi fått siffror på att han hade rätt. Enligt färsk statistik från Skolverket har man i år en högre andel elever som inte når målen än man någonsin uppmätt under de åtta år som elevernas provresultat har samlats in och sammanställts.

Ja och så har jag jobbat lite förstås idag, men det är inte så mycket att berätta om. Jag går och tänker på julklappar. Att jag glömt att önska mig säsong 3 och 4 av West Wing.

http://www.ordochhandling.se

Jag bor i den lilla staden Boden

21 oktober 2010
Bild på tändningsnyckel.

Där satt den!

Jag bor i Boden. Det är en liten stad. Ibland glömmer vi att låsa bilen där den står parkerad på uppfarten. Det är inget bekymmer, hittills har aldrig något blivit stulet.

I morse hittade jag inte bilnyckeln när jag skulle åka till jobbet. Jag fick ta reservnyckeln i stället. Väl inne i den nedisade bilen hittade jag bilnyckeln. I tändningslåset.

Jag bor i Boden.

http://www.ochhandling.se

Avundsjuk, jag är så avundsjuk…

13 oktober 2010

 

Bild på par i vindsvåning

Dom har säkert förtjänat att få bo där Foto: DN

 

Det har blivit ett h-es liv om en artikel i DN Bostad i lördags som handlade om en vindsvåning på 165 kvm. I vindsvåningen bor Nina och Eric, dom är jurister och finansmän och deras vindsvåning har två takterrasser. Dom ser lyckliga ut på bilden, men ångrar att dom inte gjorde sin walk in-closet lite större.

Vi har DN på fredagar. Jag minns att jag såg reportaget men bläddrade förbi det. Nu när jag stått på huvudet i en kvart i tidningskorgen för att återfinna den famösa artikeln (varför är det fullständigt omöjligt att hitta artiklar när man väl lagt ner tidningen i korgen – innehållet måste lösas upp på något sätt och bli till dammpartiklar!) så läser jag den noga, noga. Jag läser noga för att se vad den kostade men det saknas uppgifter om detta. Nä pengar tillhör väl det man inte pratar om…

Men jag vill inte ironisera över Eric och Nina. Dom har inga barn, dom har bra jobb, dom måste väl få lägga sina pengar på ångbastu, takfönster med regnsensorer och och elektroniskt styrda toalettdörrar.

Jag bara undrar var gränsen går och varför folk blir som tokiga just NU, just på DENNA ARTIKEL? För mig går gränsen långt därifrån. Jag delar på ett sällsynt mörkt sätt en hyreslägenhet i Vasastan och jag har förstås inget kontrakt och får nästan ha påse på huvudet när jag går ut och in i lägenheten.

Jag skulle gärna vilja flytta hem till Stockholm, inte nu men om ett tag. Kontraktet i Vasastan kan jag aldrig ta över och jag slöbläddrar bland annonserna i DN och ser att en 2:a i Hammarby Sjöstad kostar drygt tre miljoner med en månadsavgift uppåt 4000 kr. Enmöblerad 1:a i Vantör går för 6000 kr per månad och en 2:a på Ågesta broväg kan väl betraktas som ett fynd för en knapp miljon. Men då är det ju en bit till T-banan, förstås.

SÅ varför – människor – börjar ni hojta om en hutlös vindsvåning när alla bostadspriser i Stockholm är hutlösa i mitt tycke? Rika människor har väl alltid kunnat köpa sig det dom vill? Det är en större gåta hur unga människor alls kan komma in på denna marknad innan dom skaffat sig ett ägande så att dom kan växla upp sig i näringskedjan?

Och det är förstås en gåta hur jag nånsin ska kunna hitta och ha råd med ett boende i Stockholm utan att sälja allt vi äger och har. Kan man lämna ett 60-talshus i Bodsvedjan som dellikvid vid ett köp av vindsvåning på Riddargatan?

Och precis som jag skriver detta blippar det till i min dator och jag får veta på Twitter att I am followed. Av @stockholmbostad som listar alla lediga boenden i Stockholm, möblerade som tomma, hyres- som köpes-.

Tack Marcus! Nu har jag läsning på kvällarna. Utan spaning ingen aning. Det borde finnas en sunkig etta åt mig nånstans utåt Gubbängen eller möjligen ett gods att renovera på Ekerö. Jag börjar inse nyttan med sociala medier.

http://www.ordochhandling.se

Ni kan skylla på mig

20 september 2010

Den som är utan skuld kaste första stenen, stod det i min barndoms bibel. Här kastas inga stenar. Jag bär min skuld som en säck fuktig ved inför en lång kall vinter. Obehaglig, onyttig och antagligen oundviklig.

I våras när jag startade gruppen ”Välkommen till Sverige” och sedan lade ner den för att den gick totalt överstyr av hackande och glåpord av könskaraktär, så fick jag ett mail (jag fick många av tacksam och uppmuntrande natur, men jag fick också detta). Det kom från en helt vanlig gmailadress med ett helt vanligt för- och efternamn och innebörden var att denna person tackade mig för mitt bidrag till att de nationella krafterna skulle vinna mark i höstens val.

Lugnt, sansat. Ingen anonym avsändare som påminner om befattningshavare i Hitlertyskland. Skrämmande i sin trosvisshet att SD skulle komma in i riksdagen. Det trodde inte jag. Jag trodde det handlade om ett antal gaphalsar.

Nu vet jag att jag hade fel. Nu vet jag att jag i likhet med många av mina vänner underskattade hur många som lockats av SD:s paroller och fokusering på invandringspolitiken som roten till allt ont i 2010-talets Sverige.

Men vilka är dessa människor? Jag läste många uppjagade kommentarer på FB i våras och jag kan förstå dem som bor i Rosengård eller Bergsjön och som tycker att invandringen passerat den gräns vi klarar. Även om jag inte delar deras världsuppfattning så kan jag förstå brandmän och ambulansförare och väktare som är less. Att de till slut tycker att de bara ser analfabeter, stenkastare och våldtäktsmän på sina pass. Och alla kommer från Utom-Europa.

Men i mitt valdistrikt Bodsvedjan, en välmående by strax utanför Boden, med drygt 600 röstberättigade, röstade 34 personer på SD. ”Har ni många somalier i Bodsvedjan?” som en av de rabiata skrev på min FB-sida i våras för att bevisa hur lite rätt jag hade att välkomna invandrare till Sverige.

Nej det är ju just det vi inte har. Så varför röstar ni då på SD? Jag förstår ingenting. Hur kan 5,6 % procent av svenska folket rösta på SD? Har ni alla erfarenhet av stenkastning, våldtäkter och narkotikabrott? Jag är rädd för er rädsla.

I Norrbottens-Kuriren i morse fanns en artikel om (s) valvaka i Luleå. Där steg jublet vid ett tillfälle under kvällen: nämligen när Alliansen hade egen majoritet och SD inte skulle agera vågmästare. Jag ställer mig upp i respekt för sådana förlorare.

http://www.ordochhandling.se