Archive for the ‘Kriser’ category

Kvinnor som medieoffer

07 mars 2011

Har fått ta del av programmet Medierna och deras tema om att kvinnor drabbas hårdare av mediedrev än män (tack Anna H!).

Det fanns ingen forskning på det, tydligen. Men uppenbart är att det finns genusskillnader i de tio drev som programmet har granskat.

” Det finns ingen redaktionell ambition att granska kvinnor hårdare”, säger Jan Helin, chefredaktör på AB.

”Kvinnor tar fullt klart hårdare vid sig av mediedrev”, säger statsvetaren Marie Demkert.

Jag tror att det självklart finns en genusaspekt i hur kvinnor skildras i medierna, men också en aspekt som har att göra med översittaren i oss. Den som får blodad tand när mobboffret bryter ihop, gråter,  flyr och visar strupen.

Kvinnor reagerar hårdare på mediedrev för att vi är uppfostrade till att alla ska tycka om oss och att vi ska hålla oss väl med alla. När det kvinnliga föremålet för drevet bryter ihop, gråter, flyr och visar strupen ökar vittringen av blod. Minns Mona Sahlins tårfyllda presskonferens om Tobleronen. Hon blev fruktansvärt illa behandlad och har aldrig riktigt repat sig.

Männen har tränats i att ge tillbaks. Samma effekter visar sig hos kvinnliga och manliga ledare som misslyckats. Kvinnorna söker efter orsaker hos sig själva, medan män lägger ansvaret hos någon annan. Det lockar inte jaktinstinkten på samma sätt.

Några kvinnliga ledare har inte bett om ursäkt för sig själva. Till dem hör Gudrun Schyman. Hon har varit golvad mer än en gång, men reser sig upp innan gong-gongen slår. Hon är säkert hatad av många män, men de förlåter henne för hon har snygga ben och och röda läppar. Och hon har deras respekt, antingen de erkänner det eller inte.

http://www.ordochhandling.se

Vi slipper förklara att vi tar avstånd från Lasermannen

14 december 2010

Jag tycker det är svårt att hålla isär tankarna kring nyhetsrapporteringen om självmordsbombaren. Det blir väldigt mycket muslimer – inte muslimer, fastän det handlar om kriminalitet – inte kriminalitet.

P 1 Morgon fokuserade väldigt mycket på bombarens tilltagande radikalisering när han pluggade i England och hans kritik mot det muslimska samhällets flathet mot västerlandet. Inslag om muslimska miljöer. Det kanske är bra. Det blir tydligt att det finns ett val för oss alla. Hellre snälla svarta barn än vita i Sing Sing, som redan Evert Taube skrev.

Tog idag del av Europols statistik på nätet om terrordåd i Europa:

1770 terrordåd totalt 2006-2009. 90% av dem är nationalist-/separatistdåd av högeraktivister, 6% är vänsterdåd och 3,5% är inte specificerade. 0,34 % – sammanlagt 6 terrordåd – är islamistiska.

Özz Nujen sa i P1 igår om den muslimske självmordsbombaren: ”Han var idiot. Varför måste jag förklara att jag tycker att han är en idiot? Ni behövde inte förklara att ni tog avstånd från Lasermannen.”

Lyssna mer till Özz, han är briljant! Och så älskar jag hans gnabbande med den likaledes briljanta side-kicken Barbro Hedvall.

http://www.ordochhandling.se

Tror inte längre på den stora bocken Bruse

12 december 2010

När jag var liten var en mina absoluta favoritsagor ”De tre bockarna Bruse” som pappa berättade. Det var en underbar saga, säkerligen kraftfullt ihopkopplad med min känsla för min pappa som Den Store Räddaren i Nöden. Det gjorde inget att trollet under bron var farligt och att de minsta bockarna Bruse var lite ängsliga.Man visste ju att den Stora Bocken Bruse till slut skulle komma och stånga bort trollet för evig tid.

Det har varit svårt att frigöra sig från bilden av Den Stora Bocken Bruse som den som ska rädda oss när det blir knepigt. För mig tog det nära 50 år att bli mindre auktoritetstroende.

Nu har Sverige drabbats av en självmordsbombare. Det är obeskrivligt tragiskt. Mot s.k. asymmetriska hot, som slår blint mot civila och julshoppare, hjälper inte stora bockar. Vi vet idag inte om gårdagens sprängning handlar om en förtvivlad man som fått slut av sin blonda flickvän och skriker ut sitt hat mot det västerländska samhället eller om det rör sig om en organiserad terroristattack.

Brevet som skickades till TT skriver om det svenska engagemanget i Afghanistan. Jag skulle inte gå i döden för det politiska beslutet att ha svensk trupp i Afghanistan, men jag är beredd att överväga saken för de enskilda svenskar som faktiskt är där p.g.a detta politiska beslut. De är nämligen beredda att gå i döden eller att bli lemlästade för livet när de utför sitt uppdrag.

Låt oss hoppas att ingen tror att det finns någon stor bock som är lösningen på att Sverige nu drabbats av terrorismen eller att invandrarfientligheten självklart ökar. Vi måste vara smartare, snabbare, modigare och godare än de som begår brott mot civila på detta skändliga sätt. Jag tror numera mer på de små bockarnas verkan och hoppas att Säpo är fullt av dem. Och att alla vi andra har civilkurage i stort som smått.

http://www.ordochhandling.se

Bögjävlar, vd:ar och skrikande barn

08 december 2010

Men det är vägen som är mödan värd…jo, tjenare! Har flugit hem från Stockholm till Boden för fjärde gången denna månad idag och denna resa tog priset. Jag hamnade bredvid en ung mamma med två små barn, som inte var stilla en sekund. De snurrade som vindkraftverk i Markbygden, rev och slet i broschyrerna i fickan framför oss och försökte påkalla hennes uppmärksamhet oavbrutet. Hon (som inte var svensk) svarade med att hota  ”I’ll smack your bum”, vilket kändes avgjort mycket otrevligare än själva barnoredan i sig.

Jag lyckades få byta plats, antagligen för att vi redan var försenade. Inlastningen av Luleå Hockeys trunkar som skulle hem efter nesan mot Djurgården fördröjde vår start med en dryg halvtimme. Och så lite de-icing därtill.

Väl i luften började barnen som nu satt strax snett bakom mig att skrika. Plus ett antal andra spädbarn som fanns i samma plan. Nånstans där i larmet lyckades jag somna, när jag vaknade skrek alla barnen fortfarande. Kabinpersonalen jobbade hårt med näsdroppar och vatten, men det verkade inte fungera på just dessa skrikande barn, som till slut hade arbetat upp sig till ett slags automatiskt skrikande. De kunde helt enkelt inte sluta. Mamman som helst bara ville slå dem, verkade ganska oberörd och fipplade mest med sin telefon.

Vi vacklade ut från planet, varvid den välpolerade stewarden påminde en Luleå Hockeyspelare om hans kavaj (LH-märkt). LH-spelaren kommenterade: Jajamensan….bögjävel! (det senare sagt när vi kommit ut i gången mot ankomsthallen). Jag säger inte vem det var, men han syns ofta på tv och kommenterar lagets insatser efter match.  Det vore intressant att höra de omdömen han yttrar i omklädningsrummet om LH:s motspelare.

Ändå härligt att vara hemma. Har bytt Flygtaxi mot Taxi 16 000, vilket är ett lyft. De är billigare och kör ofta på södra sidan älven, där det är vackrare.

Nu ägnar jag mina tankar åt dagens kulturnyhet, nämligen att Cissi Elwin Frenkel ska lämna jobbet på Filminstitutet. Hon har varit sjukskriven för utbrändhet sedan i somras. Nu har hon gått i terapi och blivit mycket friskare. Skönt.

Cissi Elwin säger såhär om sitt tillfrisknande: ”De säger att man inte kan bli utbränd två gånger eftersom man känner igen symptomen och när de kommer får man vila.”

Vad tror ni det är för typ av jobb hon går till? Hon ska bli vd och chefredaktör på tidningen Chef. Jag gillar verkligen Cissi Elwin och tycker hon har varit duktig i sina jobb. Men har hon inte lärt sig nånting i terapin? Hur ska hon kunna vila som vd och chefredaktör? Kommer hon att ha en vice vd som inte har några egna arbetsuppgifter utan kan hoppa in om hon behöver vila igen?

Allvarligt, Cissi: fanns det inget annat kul jobb du skulle kunna tagit om du nu verkligen lärt dig av med att vara en duktig flicka? Hur hade det varit att jobba som reporter? Eller i cafeterian på Tidningen Chef? Jag önskar dig all lycka till. Ring om du vill ha fler råd.

Det sistnämnda gäller även mamman på flyget och en av Luleå Hockeys spelare.

http://www.ordochhandling.se

Om varför det alltid går ändå

25 oktober 2010

Det finns mycket som är svårt att göra och allt kan man oroa sig för

Nu ska jag skriva om att göra svåra saker. En del av oss kastar oss ständigt in i nya kamikazeprojekt och har ångest för att misslyckas,  andra förblir vid sin läst och verkar förunderligt nöjda med det. Alla vi som ligger vakna en halv natt innan vi ska göra något nytt och svårt tror att vi är ensamma om vårt neurotiska beteende.

Pyttsan! Häromdagen anförtrodde mig en mycket respekterad och kompetent man i min bekantskapskrets över en lunch att varje gång han tar itu med ett nytt projekt, så är han helt  övertygad om att han kommer att misslyckas. Tämligen taskig realitetsprövning, kan man säga, eftersom ingen annan i hans omgivning ens skulle komma på den tanken.

När jag var ung och skrev mina studentskrivningar minns jag den totala paniken när jag  läste uppsatsämnena. Hjälp! jag klarar inte att skriva om ett enda av dessa ämnen! Ändå visste jag i någon undanskymd vrå av min hjärna att när jag skulle gå ut ur lokalen tre timmar senare skulle jag ha lämnat in en färdig uppsats.

Nuförtiden har jag en mental lista på svåra saker jag klarat av tidigare, som jag kan memorera för mig själv när jag ligger där i sängen och klockan är fyra på morgonen och jag undrar vad jag egentligen är bra för och hur jag ska klara det här också? På listan står bland annat att jag har fostrat en jack russel-terrier och böjt ett armeringsjärn med halsgropen.

Jag har slutat tro att jag och den respektable mannen nånsin kommer att ändra oss. Vi kommer inte att sluta med halsbrytande utmaningar och vi kommer inte att sluta oroa oss. Vi är såna här, helt enkelt.

Jag vet att det finns människor som aldrig oroar sig, som bara kastar sig rakt in utan att blinka, tjosan! Jag tror inte det är normalt. Jag tror att det ligger en överlevnadsdrift i att fundera på om man gör rätt saker eller om man kan göra något på ett bättre sätt.

Framför allt tror jag att det är svårt att veta vad som är svåra saker för olika människor. Det vet man bara själv. I min närmaste bekantskapskrets har vi till exempel en ung man som inte har beviljats asyl i Sverige och som ska återvända till Uganda. Han är jätteorolig för vad som ska hända med honom där. Av förståeliga skäl.

När jag stod och strök igår och tänkte på honom såg jag samtidigt ett program om konditorer som skulle genomgå ett mästarprov. Alla var jätteduktiga och alla var jättenervösa, en del var där för fjärde gången för att få sin medalj. Ett av mästarproven var en bröllopstårta. En konditor hade gjort en sockerspunnen svan i glasyr och vackra färger att sätta på bordet (eller på tårtan – jag förstod aldrig det där riktigt). Han tappade den i golvet.

Poff! Allt rött, vitt, rosa låg i blanka skärvor på golvet. Mannen höll på att dö. Han gick ut ur rummet, han kom in igen, de andra grät, han lutade huvudet mot en hylla och såg ut som om han faktiskt tänkte svimma av anspänning. Jag  har svårt att föreställa mig att ens ett återvändande till ett oroligt Uganda skulle ha påverkat honom mer än denna bagerikatastrof.

Sedan tänkte han på sin läromästares ord: Vad som än händer;  ge aldrig, aldrig upp. Och så började han göra en ny dekoration, lite enklare den här gången.

Vad som än händer; ge aldrig, aldrig upp. Det är ord jag vill skicka med min unge vän till Uganda eller min något äldre vän som oroar sig för nya uppgifter. När man går ut från rummet om tre timmar har man alltid skrivit en uppsats.

Själv ska jag om någon timme träffa en företrädare för en av våra statliga myndigheter och diskutera ett nytt uppdrag. Ett stort uppdrag. Det kommer aldrig att gå…

http://www.ordochhandling.se

Surt, sa räven

17 oktober 2010

 

Notis i SvD

Turkiskt högmod i Svenskan den 16 oktober

 

Ömer Dincer, turkisk arbetsmarknadsminister,  talar ut i den stora turkiska dagtidningen Milliyet om Turkiets överlägsenhet som krishanterare.

Om den chilenska gruvolyckan inträffat i Turkiet skulle räddningsinsatsen gått på tre dagar i stället för två månader, menar ministern. Varför känns det som att vi inte riktigt tror honom?

Men Dincer – medge att chilenarna är överlägsna på PR-området. Och tänk på all internationell tv-tid de fått!

På den privata sidan kan noteras att det idag är 38 år sedan jag flyttade från Stockholm till Boden. Så förändras ett liv. Nu har återfärden inträtts.

http://www.ordochhandling.se

Äntligen ljus och luft igen!

10 oktober 2010

Idag nås vi av det glädjande beskedet att räddningen av de instängda gruvarbetarna i Chile antagligen kommer att inledas redan på onsdag. Superborren T130 har nu nått ner till 620 metr under marken till de 33 arbetarna och man kan börja ta upp dem, en efter en.

Jag har verkligen följt detta drama med samma spänning och obehag som jag följde den ryska u-båten Kursks förlisning 2000. 118 man sjönk som råttor och Putin var på semester i Sotji.

Det har äntligen något med min cellskräck att göra. Jag minns hur vi satt klistrade vid radio och tv och följde de dramatiska direktsändningarna från tunnelraset i Stockholm 1965. Kjell och Sören blev instängda vid ett tunnelbygge i närheten av Skanstull. De satt bara fast i fem dagar, men det var läskiga dagar.

Nu verkar gruvarbetarna få helt nya problem, eftersom det under olycksförloppet visat sig att flera av dem har flera fruar och flera familjer. Det kanske har varit lugnare att ha dem instängda den period.

Kjell och Sören – hederliga svenska namn på hederliga svenska telearbetare. Inte hade de några bihustrur inte. I alla fall inte några som nådde mina 9-åriga öron.

http://www.ordochhandling.se

Hur kunde det hända? Och i Piteå?

14 september 2010

Igår polisanmälde Demensförbundet Piteå kommun för deras demensvård, såsom den skildrats i Uppdrag Granskning förra veckan. Jag begriper ingenting.

För 6-7 år sedan höll jag på att skriva en inspirationsbok om äldreomsorgen i Piteå tillsammans med en god vän som var mycket insatt i frågan. Den skulle handla om den unika Piteåmodellen, om personalpooler som garanterade heltidsanställning, om delaktighet och budgetansvar och om att bygga verksamheten underifrån i stället för uppifrån.

För så fungerade äldreomsorgen i Piteå. Omsorgschefen fick illustrera den eftertänksamme norrlandsfilosofen när han cyklade till jobbet i tv (i ett annat Uppdrag granskning? Minns inte!) och redogjorde för sin tankar och sin modell. Och jag har sällan mött så inspirerad personal. Jag pratade ofta om Piteåmodellen och dess ledarskap när jag jobbade med andra utvecklingsprojekt.

Det var kul att skriva boken, men den blev inte riktigt bra. Den tappade fart och samtidigt började nedskärningarna i äldreomsorgen. Kunde man behålla bokens vinkel eller krävdes omskrivningar i takt med de politiska besluten? Så sent som förra vintern beslutade vi att projektet var dött.

Och nu känns det – skamset nog – som att det var tur att den inte skrevs klart. Som att det hade gjort saken värre om man i programmet som nu satt fart på äldrevårdsdebatten viftat med en kolorerad bok och sagt ”Titta! Man har t.o.m. skrutit med den här omsorgen  och så är det så här illa!”

Som om en bok gjort saken värre eller bättre för de dementa på Öjagården. Boken är förstås underordnad. Men hur kunde det hända?

Hur kommer det sig att den förr cyklande äldreomsorgschefen i Piteå kan stå och humma och brumma utan att tydligt ge besked om varför det blivit som det blivit? Hur kommer det sig att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan sitter svarslös i tv? Är det bara Janne Josefsson och hans infernaliska klipptekniks fel?

Nej, jag tror att kommunalrådet skulle framstått som mycket tydligare och trovärdigare om han i tv sagt att Piteå kommun faktiskt prioriterat annat framför äldreomsorgen de senaste åren. Att han kanske aldrig förstått vilket varumärke Piteåmodellen varit.

Och jag tror att äldreomsorgschefen inte behövt vara så hänsynsfull mot rollfördelningen mellan tjänstemän och politiker i kommunen utan faktiskt tagit bladet från munnen och deklarerat att besparingar genom politiska beslut underminerat ett av Sveriges bäst fungerade äldevårdssystem.

Jag har full respekt för de undersköterskor som gått till media för att få till stånd en förändring. Stora folktalare bägge två med en stark känsla för vad som går hem i tv-soffan. Uppenbarligen krävdes ett muckrakerprogram av Uppdrags Gransknings kaliber för att få till färska pengar från kommunledningen.

Jag hoppas att debatten inte stannar vid skandalreportaget från Piteå kommun utan att den förs vidare i alla kommuner och i alla budgetberedningar. Så att äldrevården får en chans att visa vad den går för. Så kanske jag får göra nytt försök med boken igen.

http://www.ordochhandling.se

Om att sanningen skapar trygghet men kräver åtgärder

09 september 2010

Kommentar per mail från Ann-Kristin till gårdagens blogg:

”Ett mycket viktigt skäl till varför man ska säga sanningen, är att det skapar trygghet om man dessutom samtidigt erbjuder ett gott omhändertagande. Om man på Arlanda sagt ”ni kommer att stanna här ett dygn” och samtidigt erbjudit någonstans att bo, mat och vänligt bemötande tror att att situationen blivit enklare att acceptera. Mina erfarenheter från arbete i akuta katastrofsituationer är att vår främsta uppgift varit att förmedla ”nu är du trygg” samtidigt med ett gott omhändertagande och mycket information.”

Så är det naturligtvis. Om någon kan garantera trygghet tror jag också att drastiska besked är bäst även i livshotande situationer, mycket därför att de ändå utgår från att människor har förmåga att fatta egna beslut om de har tillgång till den samlade informationen.

Problemet för gruvarbetarna är väl att det kommer att vara svårt att visa att man på alla sätt kan säkerställa deras trygghet i flera månader. Nya ras kan ju inträffa och deras bekvämlighet sätts ju stundligen på prov, varför myndigheternas och gruvbolagets trovärdighet kommer att granskas kontinuerligt.

Beträffande den i sammanhanget mycket lättviktiga krisen på Arlanda, så var problemet det klassiska: den personal som hade att informera oss resenärer hade inte tillgång till all aktuell information eller möjligen inte mandat att berätta hur det låg till. De kom alltså i kläm mellan direktiv och arga turister. Vi hörde senare när vi äntligen kom fram tillKalabrien att det varit mycket lättare för de lokala representanterna. De hade långt till sina chefer och till regelböckerna, så de hade bara handlat efter eget huvud och det hade förstås fungerat bra.

Ann-Kristin heter Lundmark i efternamn och hennes företag har en hemsida. Läs mer om hennes föreläsningar om kris och sorg där.

www.ordochhandling.se

Den berömda Meningen slår till i Sävast

08 september 2010

Det kan ha varit i Vetenskapsradion jag hörde henne...

I söndags morse vaknade jag med den bestämda övertygelsen att jag skulle gå i kyrkan. Det händer inte varje vecka, det var säkert flera månader sedan sist.

Jag slängde mig på cykeln och hojade till Sävast i höstluften, lagomt pigg och kroppsligt välmående. På väg över parkeringen hälsade jag artigt på några okända som var väg från sin bil in i kyrkan. En av dem såg – vagt – bekant ut, men jag försökte inte leta i minnets korridorer efter henne.

Några dagar innan hade jag lyssnat på ett program om de instängda gruvarbetarna i Chile. Man intervjuade en psykolog som fick yttra sig om risker för skadeverkningar på de instängda. Det var ett intressant program och jag blev glad för jag kände henne. Hon heter Ann-Kristin och bor i Stockholm. Vi gick en skrivarkurs för Anita Goldman i Sörmland förra året. Jag tänkte mycket på henne dagarna efteråt och på vad hon sagt i programmet (hittar inte detta program på nätet; här ett annat bra inslag om gruvarbetarna!) Kanske kunde jag ta upp henne för Ord&Handlings räkning och ordna någon utbildning om kriser och sorg?

Sittandes i kyrkbänken i Sävast insåg jag plötsligt att kvinnan som tände ljus framme vid koret och min kompis från radion var samma person! Jag hade bara inte kopplat ihop de två olika världarna.

Vi blev överraskade bägge två. Hon var i kyrkan i Sävast för att en norrbottnisk släkting avlidit, jag p.g.a. en ingivelse på sängkanten. Vi pratade en stund och hann till och med komma in på konkreta affärsförslag kring krisfrågor.

Nej, jag tror inte på Meningen, jag tror inte på Synkronicitet, men medge att Slumpen härjar väl så vilt ibland! Nu håller vi kontakten.

Det som fångade mig i radioprogrammet var att Ann-Kristin fick frågan: Är det bra att servera hela sanningen på en gång, nämligen att det kommer att dröja fram till jul innan gruvarbetarna kan komma upp till ytan?

Hon svarade ett obetingat ja på den frågan: ”Det är alltid bättre att få en sanning att förhålla sig till”. Det är klassisk kriskommunikation – ”berätta hur illa ställt det är på en gång, så slipper ni återkomma med ständigt sämre nyheter, det skadar bara trovärdigheten.”

Jag måste erkänna att jag ibland har tvivlat på sanningshalten i den sanningen. För några år sedan blev vi fast på Arlanda i ett dygn på väg till Kalabrien. Vi fick bristfällig information av Fritidsresor och många var arga, men jag har flera gånger tänkt om det skulle varit bättre om vi fått hela den bistra sanningen om ett dygns försening i ansiktet direkt. Skulle jag mått bättre av det eller fick jag s.a.s möjlighet att successivt vänja mig vid tanken.

Nu har jag någon att diskutera den funderingen med.

http://www.ordochhandling.se