Arkiv för oktober 2009

Torsk på frysdisken

31 oktober 2009
Jag tror Allhelgonahelgen är den skönaste helgen på hela året. Efter att man besök en närliggande kyrkogård (om man har någon sådan) och arrangerat sina gravljus och marschaller i trädgården, så behöver man inte göra NÅGONTING. Helst ska det vara sådär lite småruggigt grått ute som det är i Norrbotten just nu.

Jobbigare förstås för barnen som tror att denna helg inte är till för att hedra våra döda och ta hand om våra levande själar, utan för att springa runt med pumpor på skallen 0ch kräva godis av grannarna. Jag läste att i USA, detta föregångsland, så har man numera infört apparater så att man kan kolla att  godiset barnen fått inte är fullproppat med rakblad eller glasbitar. Bra att någon tänkte på det. Det är ju något man gått och oroat sig för…?

Blogg 067

Blev lite suddig mitt i all fiskförvirring

Mitt största i-landsproblem denna helg har varit att välja fisk till söndagsmiddagen. Först föll min blick på fryst Stilla Havstorsk à 29:90 för 400 g. Men sen kom jag ihåg att det är bara norsk torsk från Ishavet man får köpa om man vill vara miljövänlig, så jag letade efter sådan. Jag hittade ingen sådan.

Jag hittade ett plakat från Findus som med stora bokstäver deklarerade: All torsk är inte hotad. Findus torsk får enligt Findus själva grönt ljus a svenska Miljöstyrningsrådet. Känner jag till Svenska Miljöstyrningsrådet? Har rådet fått grönt ljus av någon jag litar på eller tillhör rådet dem som nu vill öka de svenska torskkvoterna igen för att man lyckats se en – möjligen tillfällig – ljusning i bestånden?

(I senaste Filter oktober&november 2009 visas att 1959 fanns 12 hållbara matfiskbestånd i svenska vatten, 2009 finns bara sill, sej och makrill. Det poängteras att även sill och makrill enligt SLU är överfiskade.)

Bredvid i frysdisken ligger en torsk med norsk stavning. Den är alldeles full med kvalitetsstämplar på norska och dessutom krokfångad, vilket enligt denna förpackning innebär mindre miljöbelastning. Så bra. Tyvärr kostar den dubbelt så mycket som Stilla havstorsken.

Jag väger för en stund Stilla havstorsken i min hand. Den är ju redan fångad, död och nedfryst. Vilken skada gör det för torsken om jag köper ett enda paket? Jag tvingar mig att påminna mig begreppet konsumentkraft och går till en annan del av fiskdisken. Greppar ett annat paket.

Försöker komma ihåg allt jag läst om utrotningshotade fiskarter, men lyckas inte så bra i fredagsbrådskan.  Varför har inte Råd&Rön eller KF:s provkök gett ut en snabbguide för vilsna fiskköpare att exponeras ovanför frysdisken? 

På söndag blir det hokifilé – torsk har ju ändå en tendens att bli lite torr vid tillagning.

Annonser

Prat om pärlplattepyssel upprör

28 oktober 2009
uppdraggranskning_l

Upprörande granskning den 21 oktober

Senaste Uppdrag Granskning (sänt den 21 oktober) handlar om Jonatan som fått flera år bortkastade p.g.a. att han efter ett intelligenstest tvingats gå i särskola och gymnasiesärskola. Ett beslut som senare visat sig vara felaktigt, eftersom Jonatan vid ett nytt test får resultatet normalbegåvad. Kommunen tvår sina händer, tillsätter en extern granskare och förstår inte hur detta kunnat hända. Har dock enligt reportern skett tidigare.

Jonatan och hans mamma visas i all sin förtvivlan över de stulna åren och historien berör på ett kraftfullt sätt. Historien berör fler än någonsin, eftersom inskrivningen till särskolan har ökat med 100% under de senaste åren. Om detta sker p.g.a. att utredningsunderlagen är undermåliga är det förstås upprörande. Upprörande är det också att den vanliga skolan har svårt att klara av att ge alla elever den handledning och stöd de behöver och att många familjer upplever att de tvingas att välja särskolan för sina barn. Det är bra att grävande journalistik visar på detta, även om man som journalist kan tycka att Uppdrag granskning har lätt att förfalla till det tendentiösa.

Men upprörande är också att Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap vid högskolan i Halmstad, i programmet fritt får berätta vilken katastrof det är för dessa barn som gått i särskolan och hur det präglar hela deras återstående liv. Pressad på hur han kan uttala sig om det säger han att  i princip alla som gått i särskolan går in i ett liv i handikappomsorgen, blir ensamstående och får kommunal dagverksamhet som enda sysselsättning. Några siffror eller annat evidensbaserat material får vi dock inte ta del av.

Är det särskolan som stämplar eller är det stödet eller bristen på stöd från Arbetsförmedlingen som begränsar en f.d. särskoleelevs liv till att bli meningslöst pärlplattepyssel? Eller kan det vara uttalanden från professorer som Magnus Tideman som dömer unga människor till utanförskap?

Om det är en black om foten att ha gått i särskolan, så behöver man verkligen inte ytterligare fotbojor genom att en professor kastar en i ansiktet hur utsiktslöst ens liv är. Genom rätt åtgärder, vägledning och individuell peppning måste ett humant samhället kunna berätta för dessa barn: Du behövs. Du har svagheter, men du har styrkor precis som alla andra. Jobba på! Vi ska hjälpa dig allt vi kan.

Du kanske kan skaka fram en praktikantplats på Högskolan i Halmstad, Magnus Tideman? Så har du i alla fall hjälpt någon.

P1-groda med Pakistanmamma

15 oktober 2009
Kraftfullt vapen i ovarsamma händer (foto: www.radiofreda.se)

Kraftfullt vapen i ovarsamma händer (foto: http://www.radiofreda.se)

Näru, Camilla Kvartoft i P1 Morgon – nu får du läsa på journalisternas etiska riktlinjer lite bättre! Din intervju med Helena Benaouda imorse bröt kraftfullt mot regeln ”Visa särskild hänsyn mot ovana intervjuoffer”!

Helena är mamma till 19-åriga Safia som suttit fängslad i Pakistan med sitt barn, men som nu friats från alla misstankar och fått återvända till Sverige. I avvaktan på att någon av Pakistansvenskarna vill uttala sig om sin resa intervjuades Helena, med rubriken ”Mamman besviken på dotterns resa”.

Och det framgår ju att hon är besviken och att de talat om saken etc. Men framför allt kommer intervjun att handla om varför svenskarna befunnit sig i Pakistan, ett ämne som Helena inte vill prata om. Hon hänvisar till dottern, ”när hon hittar en journalist hon kan lita på”. Det låter som om Helena Benaouda är mer besviken på svenska medier än på dottern.

Men Camilla Kvartoft ger sig inte. Vid varje nekande svar från Helena Benaouda återkommer hon med en kringgående fråga, så att modern till slut i alla fall luras ut att spekulera kring varför svenskarna var på plats och vad som hänt under fängelsevistelsen. En intervjuteknik helt på sin plats om detta handlat om en högt uppsatt tjänsteman som skulle granskas eller någon annan makthavare som kan antas vara rutinerad och medietränad.

Men Helena Benaouda är inte medietränad. Trots sin uppenbara beslutsamhet att inte kommentera dotterns förehavanden i Pakistan förmås hon gång på gång att svara på frågor om just detta. Hon må vara ordförande i Sveriges muslimska råd, men i denna intervju var hon framför allt mamma och hennes svar blir därefter.

Helena Benaouda måste ha ångrat sig bittert att hon gick med på att medverka i intervjun. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjuoffer, även om de är muslimer.

Obalans mellan teknik och mänskliga tidbokare

13 oktober 2009
Jag provade aldrig att ringa 112.

Jag provade aldrig att ringa 112.

Nu ska jag gnälla. Jag har försökt närma mig den svenska sjukvården som patient. Vi minns väl alla att ordet patient kommer från ”den som lider”.

Först får man en remiss från sin vårdcentral till Det Stora Sjukhuset. Sen väntar man spänt några dagar på att man ska bli kallad. När brevet från Sjukhuset kommer visar det sig att kliniken infört en ny rutin:

”Det innebär att DU SJÄLV RINGER OCH BOKAR DITT BESÖK (landstingets versalifiering). Då får du en tid som passar dig och vårt bekymmer med om – och avbokningar minskar (min kursivering). ”

Det är bra att klinikens bekymmer med om- och avbokningar minskar. Då blir man effektivare och jag får vård snabbare. Man kanske kunde ha uttryckt sig på ett något annorlunda sätt, så att jag som patient inte får den lite gnagande känslan av att jag är besvärlig som patient för att jag har ett eget liv och egna tider att ta hänsyn till när jag ska boka mitt besök.  Om vårdcentralen dessutom hade varit informerad om förändringen, så hade jag ju som patient kunnat ringa redan förra veckan när remissen gick iväg i det digitaliserade systemet till Sjukhuset.

Jag ringer nu när jag vet hur det ska gå till. Till en telefontjänst som ber mig meddela när jag vill bli uppringd. Nu känner jag mig verkligen besvärlig som patient. Nästan inga tider passar min almancka denna dag, som är fylld av möten. 13.05 kanske kan funka? Då hinner jag prata i telefon innan mötet 13.30?

Sitter i bilen kl 13.05 för att ta emot samtalet så att jag ska få prata ifred. 13.20 ringer Sjukhuset upp. Då börjar det vara lite bråtom till mitt möte. Nej, jag kan inte få någon tid för de har bara fått schema för oktober och de tiderna är slut. Om jag ringer om tio dagar kanske de har fått ett nytt schema som räcker fram till jul och om jag har tur då så hinner jag få en tid före nyår.

– Men varför skickar ni ett sånt här brev till mig om att jag ska ringa om ni inte har några tider att att boka? undrar jag och förstår att det är en korkad fråga att ställa till den undersköterska som har hand om tidsbokningen för hon trasslar in sig i en lång förklaring om hur det var förr när de fick schema för längre tid än nu och att det är politikerna som har bestämt att patienterna ska ringa själva och boka tid.

– Politikerna? säger jag i en frågande ton, för det kan jag väl inte tro att politikerna skulle lägga sig i en sådan  verksamhetsfråga. Jag inser i detsamma att det var verkligen fel sak att ifrågasätta för nu får jag en ny harang till svar.

– Hursomhelst, säger kvinnan i andra ändan, så är det ju gott om tid med den här remissen. Jag antar att hon med gott om tid menar att det fortfarande är två månader kvar innan den så kallade vårdgarantin löper ut, vilket betyder att det inte är någon brådska för Det Stora Sjukhuset att uppfylla sina förpliktelser.

– Jag tycker att det är ganska bråttom, svarar jag. Jag har haft ont sedan i somras.

Sen kommer vi inte längre. Hon kan inte rå för att det på hennes klinik inte går att boka tider mer än två veckor framåt och hon förstår inte varför så hon kan inte ge några vettiga besked. Jag får nöja mig med att ringa tillbaka om tio dagar och hoppas på att de nya schematidern inte tagit slut dom också.

Dom brukar säga att man ska vara frisk för att orka vara sjuk. Jag tänker att man måste vara sjuk för att hinna vara sjuk. Sjukskriven helst. Så man kan hålla på att ringa när vården har möjlighet att svara. Vi har en högteknologisk vård med hypermoderna IT-system som får priser i nationella tävlingar men längst ut i verksamheten sitter det enskilda människor som inte förstår och inte vet vad dom ska svara. Och som möts av suckande patienter som inte har tid att ringa upp igen.

Om krismedvetande i vaccinationstider

10 oktober 2009

Jag borde skriva om Johan Liljekvist och åklagarens mörkande av en dålig förundersökning. Jag kan inte. Om man är mamma till en 26 -åring kan man inte skriva om sånt. Man kan inte ens föreställa sig det förloppet. Det blir bara känslosamt, överengagerat och obalanserat.

Jag skriver om pandemivaccinationen i stället. I Norrbotten har en schism blossat upp mellan landstinget som tycker att alla ska ställa sig bakom den vaccinationsstrategi som Socialstyrelsen förordar och  några läkare som undertecknat en debattartikel i SvD där de ifrågasätter nyttan med massvaccinering. Vem får bestämma vad budskapet är?

Det är en välkänd hörnsten i strategisk kommunikation att man är överens om budskapet. Ju tydligare budskap genom hela organisationen, desto större effekt. Det struntar  distriktsläkarna Björn Olssonoch Meta Wiborg i.

Yttrandefriheten i Sverige är i princip absolut. En informationspolicy som stadgar hur alla inom organisationen ska yttra sig strider mot svensk lag och är knappast ens önskvärd. Vår tilltro till samhället och våra myndigheter ökar om vi kan lita på att företrädarna  talar från hjärtat och inte är tvingade att följa en uttalad linje.

Samtidigt vet vi att det inte ens med vilda hästar går att få läkare att gå i ett led. Läkare är ofta individualister. De står lite över alla andra yrkesgrupper och har alltid rätt att kortsluta alla sammanhang. Hur skulle det annars se ut, då kanske dom slutar och så får vi köpa in dyra stafettläkare i stället? Det får vi stå ut med.

Det som bekymrar mig mest i denhär debatten är inte att några läkare har en egen, från socialstyrelsen och Norrbottens läns landsting avvikande åsikt utan att denna skiljaktighet göder konspirationsteorierna som T-sprit på en sur majbrasa. Genast säger var och varannan norrbottning att han/hon aldrig har tänkt vaccinera sig, att det kunde man bara vänta sig att det finns en konspiration mellan läkemedelsbolagen och de nationella myndigheterna, att vi är lurade att låta våra barn utsätta sig för otestade läkemedel osv. osv.

Krismedvetande, ditt namn är förnekande. Svininfluensan har kommit av sig. Det är lätt att vara kaxig och avvisa den rättighet vi får kostnadsfritt när miljoner människor inte ens har tillgång till vaccin. I Skellefteå har 160 barn smittats förra veckan. Det skulle förvåna mig mycket om inte den siffran inte påverkat viljan att vaccinera sig i alla fall i grannkommunen Piteå.

Rånkuriosa i Älvsbyn

06 oktober 2009
Foto: nsd

Foto: nsd

Handelsbankens kontor  i Älvsbyn rånades igår. Säkerhetschefen heter Rolf Rånman – gissa om han blivit trackad på jobbet?

Äntligen fågelmatning!

05 oktober 2009
Heja, heja! Foto: www.fotoakuten.se

Heja, heja! Foto: http://www.fotoakuten.se

 

 

Nu är det höst. Nu matar vi fåglar igen. Vi hejar på blåmesen som får slå sig fram bland stora pilfinksgäng och talgoxhuliganer i grupp.

Men igår var det fågelräkning. Det glömde vi bort.