Arkiv för oktober 2010

Om varför det alltid går ändå

25 oktober 2010

Det finns mycket som är svårt att göra och allt kan man oroa sig för

Nu ska jag skriva om att göra svåra saker. En del av oss kastar oss ständigt in i nya kamikazeprojekt och har ångest för att misslyckas,  andra förblir vid sin läst och verkar förunderligt nöjda med det. Alla vi som ligger vakna en halv natt innan vi ska göra något nytt och svårt tror att vi är ensamma om vårt neurotiska beteende.

Pyttsan! Häromdagen anförtrodde mig en mycket respekterad och kompetent man i min bekantskapskrets över en lunch att varje gång han tar itu med ett nytt projekt, så är han helt  övertygad om att han kommer att misslyckas. Tämligen taskig realitetsprövning, kan man säga, eftersom ingen annan i hans omgivning ens skulle komma på den tanken.

När jag var ung och skrev mina studentskrivningar minns jag den totala paniken när jag  läste uppsatsämnena. Hjälp! jag klarar inte att skriva om ett enda av dessa ämnen! Ändå visste jag i någon undanskymd vrå av min hjärna att när jag skulle gå ut ur lokalen tre timmar senare skulle jag ha lämnat in en färdig uppsats.

Nuförtiden har jag en mental lista på svåra saker jag klarat av tidigare, som jag kan memorera för mig själv när jag ligger där i sängen och klockan är fyra på morgonen och jag undrar vad jag egentligen är bra för och hur jag ska klara det här också? På listan står bland annat att jag har fostrat en jack russel-terrier och böjt ett armeringsjärn med halsgropen.

Jag har slutat tro att jag och den respektable mannen nånsin kommer att ändra oss. Vi kommer inte att sluta med halsbrytande utmaningar och vi kommer inte att sluta oroa oss. Vi är såna här, helt enkelt.

Jag vet att det finns människor som aldrig oroar sig, som bara kastar sig rakt in utan att blinka, tjosan! Jag tror inte det är normalt. Jag tror att det ligger en överlevnadsdrift i att fundera på om man gör rätt saker eller om man kan göra något på ett bättre sätt.

Framför allt tror jag att det är svårt att veta vad som är svåra saker för olika människor. Det vet man bara själv. I min närmaste bekantskapskrets har vi till exempel en ung man som inte har beviljats asyl i Sverige och som ska återvända till Uganda. Han är jätteorolig för vad som ska hända med honom där. Av förståeliga skäl.

När jag stod och strök igår och tänkte på honom såg jag samtidigt ett program om konditorer som skulle genomgå ett mästarprov. Alla var jätteduktiga och alla var jättenervösa, en del var där för fjärde gången för att få sin medalj. Ett av mästarproven var en bröllopstårta. En konditor hade gjort en sockerspunnen svan i glasyr och vackra färger att sätta på bordet (eller på tårtan – jag förstod aldrig det där riktigt). Han tappade den i golvet.

Poff! Allt rött, vitt, rosa låg i blanka skärvor på golvet. Mannen höll på att dö. Han gick ut ur rummet, han kom in igen, de andra grät, han lutade huvudet mot en hylla och såg ut som om han faktiskt tänkte svimma av anspänning. Jag  har svårt att föreställa mig att ens ett återvändande till ett oroligt Uganda skulle ha påverkat honom mer än denna bagerikatastrof.

Sedan tänkte han på sin läromästares ord: Vad som än händer;  ge aldrig, aldrig upp. Och så började han göra en ny dekoration, lite enklare den här gången.

Vad som än händer; ge aldrig, aldrig upp. Det är ord jag vill skicka med min unge vän till Uganda eller min något äldre vän som oroar sig för nya uppgifter. När man går ut från rummet om tre timmar har man alltid skrivit en uppsats.

Själv ska jag om någon timme träffa en företrädare för en av våra statliga myndigheter och diskutera ett nytt uppdrag. Ett stort uppdrag. Det kommer aldrig att gå…

http://www.ordochhandling.se

Annonser

Jag bor i den lilla staden Boden

21 oktober 2010
Bild på tändningsnyckel.

Där satt den!

Jag bor i Boden. Det är en liten stad. Ibland glömmer vi att låsa bilen där den står parkerad på uppfarten. Det är inget bekymmer, hittills har aldrig något blivit stulet.

I morse hittade jag inte bilnyckeln när jag skulle åka till jobbet. Jag fick ta reservnyckeln i stället. Väl inne i den nedisade bilen hittade jag bilnyckeln. I tändningslåset.

Jag bor i Boden.

http://www.ochhandling.se

418 gjorde ett självständigt val

20 oktober 2010
Bild på pin om utlandsstyrkan

Alla har rätt att avstå om man vill

418 anställda inom Försvarsmakten kommer att sägas upp därför att de inte godkänner att de ska tvingas tjänstgöra internationellt. Majoriteten av dem är civila. Det kan man kanske förstå, jobbar man i ett kök eller som sköterska så kan man bidra på olika sätt i många sorters organisationer.

Men att drygt 100 officerare inte skrivit på är lite mer förvånande. Trots den debatt som just nu rasar om vår militära närvaro i Afghanistan, så är det ingen hemlighet – eller ens en nyhet – för de anställda inom Försvarsmakten att en av försvarets huvuduppgifter numera är internationella insatser.

Kanske har dom inte fått information om vad påskriften innebär för dem personligen och därför protesterar mot det nya kravet. Det är i så fall en miss. Igår sa en f.d. officer till mig att det föreligger en brist på kommunikation.

Det tror jag inte. Jag tror möjligen att det föreligger en brist på tydlighet, eller rättare sagt att det har gjort det. För internationella insatser har länge stått på FM:s agenda men det har varit oklart om det hur obligatorisk den internationella tjänstgöringen har varit.  De som varit ute på missioner har kommit hem utan att någon har frågat efter deras erfarenheter eller utan att de visats särskild uppskattning i lönekuvert eller befordran. De har varit i strid långt borta hemifrån medan andra kunnat sitta i skinnsofforna på mässen och ta en kaffe eller cykla till jobbet i godan ro.

Jag tycker det är bra att kraven har blivit tydligare och för den som inte accepterar kraven som riksdagen ställer på FM så blir valet tydligare. 418 vuxna människor har bestämt sig.

En god vän tänkte inte skriva på, men gjorde det efter att chefen övertalat honom om hans betydelse i organisationen. Kommunikation? Ja, men inte den sort som går ut på att man frågar alla anställda vad de tycker om redan fattade beslut, utan den kommunikation som alla chefer borde ha med sina medarbetare. Nämligen den som säger: du är viktig här. Vi skulle klara oss sämre utan dig.

http://www.ordochhandling.se

Surt, sa räven

17 oktober 2010

 

Notis i SvD

Turkiskt högmod i Svenskan den 16 oktober

 

Ömer Dincer, turkisk arbetsmarknadsminister,  talar ut i den stora turkiska dagtidningen Milliyet om Turkiets överlägsenhet som krishanterare.

Om den chilenska gruvolyckan inträffat i Turkiet skulle räddningsinsatsen gått på tre dagar i stället för två månader, menar ministern. Varför känns det som att vi inte riktigt tror honom?

Men Dincer – medge att chilenarna är överlägsna på PR-området. Och tänk på all internationell tv-tid de fått!

På den privata sidan kan noteras att det idag är 38 år sedan jag flyttade från Stockholm till Boden. Så förändras ett liv. Nu har återfärden inträtts.

http://www.ordochhandling.se

Avundsjuk, jag är så avundsjuk…

13 oktober 2010

 

Bild på par i vindsvåning

Dom har säkert förtjänat att få bo där Foto: DN

 

Det har blivit ett h-es liv om en artikel i DN Bostad i lördags som handlade om en vindsvåning på 165 kvm. I vindsvåningen bor Nina och Eric, dom är jurister och finansmän och deras vindsvåning har två takterrasser. Dom ser lyckliga ut på bilden, men ångrar att dom inte gjorde sin walk in-closet lite större.

Vi har DN på fredagar. Jag minns att jag såg reportaget men bläddrade förbi det. Nu när jag stått på huvudet i en kvart i tidningskorgen för att återfinna den famösa artikeln (varför är det fullständigt omöjligt att hitta artiklar när man väl lagt ner tidningen i korgen – innehållet måste lösas upp på något sätt och bli till dammpartiklar!) så läser jag den noga, noga. Jag läser noga för att se vad den kostade men det saknas uppgifter om detta. Nä pengar tillhör väl det man inte pratar om…

Men jag vill inte ironisera över Eric och Nina. Dom har inga barn, dom har bra jobb, dom måste väl få lägga sina pengar på ångbastu, takfönster med regnsensorer och och elektroniskt styrda toalettdörrar.

Jag bara undrar var gränsen går och varför folk blir som tokiga just NU, just på DENNA ARTIKEL? För mig går gränsen långt därifrån. Jag delar på ett sällsynt mörkt sätt en hyreslägenhet i Vasastan och jag har förstås inget kontrakt och får nästan ha påse på huvudet när jag går ut och in i lägenheten.

Jag skulle gärna vilja flytta hem till Stockholm, inte nu men om ett tag. Kontraktet i Vasastan kan jag aldrig ta över och jag slöbläddrar bland annonserna i DN och ser att en 2:a i Hammarby Sjöstad kostar drygt tre miljoner med en månadsavgift uppåt 4000 kr. Enmöblerad 1:a i Vantör går för 6000 kr per månad och en 2:a på Ågesta broväg kan väl betraktas som ett fynd för en knapp miljon. Men då är det ju en bit till T-banan, förstås.

SÅ varför – människor – börjar ni hojta om en hutlös vindsvåning när alla bostadspriser i Stockholm är hutlösa i mitt tycke? Rika människor har väl alltid kunnat köpa sig det dom vill? Det är en större gåta hur unga människor alls kan komma in på denna marknad innan dom skaffat sig ett ägande så att dom kan växla upp sig i näringskedjan?

Och det är förstås en gåta hur jag nånsin ska kunna hitta och ha råd med ett boende i Stockholm utan att sälja allt vi äger och har. Kan man lämna ett 60-talshus i Bodsvedjan som dellikvid vid ett köp av vindsvåning på Riddargatan?

Och precis som jag skriver detta blippar det till i min dator och jag får veta på Twitter att I am followed. Av @stockholmbostad som listar alla lediga boenden i Stockholm, möblerade som tomma, hyres- som köpes-.

Tack Marcus! Nu har jag läsning på kvällarna. Utan spaning ingen aning. Det borde finnas en sunkig etta åt mig nånstans utåt Gubbängen eller möjligen ett gods att renovera på Ekerö. Jag börjar inse nyttan med sociala medier.

http://www.ordochhandling.se

Vi blev lite tagna på sängen trots att vi är norrbottningar

12 oktober 2010

 

Kruka med cyklamen i vintermiljö

Känner sig hemma!

 

Plötsligt tjöt det till i husknutarna och en massa snö blåste ner från norr. Lika osannolikt den 11 oktober som att Lill Lindfors faktiskt är 70 år eller att det varit istid 90 procent av de senaste 100 000 åren.

Det var nog tillfälligt. Jag letade fram motorvärmarsladden bakom en golfbag och en rulle täckpapp och anslöt den för att få bort ishinnan från vindrutan.

Krukan med cyklamen står äntligen i sitt rätta element på altanen. Högalpklimat.

http://www.ordochhandling.se

Två små röda rosor behövs inte

11 oktober 2010

 

Bukett av rosor.

En avvikande blomma kan göra underverk

 

Nu är det mörkt ute när vi kliver upp. Klockradion var nydammad efter söndagens städning men hade tappat frekvensinställningarna. Den bara durrade, men vad gjorde det. Vi var redan utsövda.

Alltid pigg på måndagmorgonen, men inte fylld av livslust. Det är tungt att kliva upp och ta itu med livet. Helgens blåst har stannat av. Nu är det stilla utanför fönstret. Fullständigt stilla.

Alldeles för stilla. Avvikande färg i livets rosbukett sökes.

http://www.ordochhandling.se