Arkiv för juli 2009

Ordbehandling tar semester

14 juli 2009
Första förmiddagsfikat på nya altanen

Första förmiddagsfikat på nya altanen

Oroande få anmälningar om misstag i sjukvården enligt Lex Maria sker, enligt DN idag. Högre viten förordas. Om jag inte var på väg på semester så skulle jag ha skrivit en kommentar här om att bättre säkerhetskulturer inte skapas genom att personal anmäler varandra. Det motverkar i stället att systemet lär sig av misstagen.

Men nu har jag alltså semester och vår altan är äntligen färdigbyggd. Vi njuter!
Nu tar Ordbehandling semester i två veckor. På återseende i slutet av juli.
Annonser

Tio spänn för en tioåring

11 juli 2009
Me symboliskt än faktiskt värde

Me symboliskt än faktiskt värde

Han står vid trottoarkanten och sparkar håglöst i lite småsten, 10-11 år gammal i en ljusblå fotbollströja som ser lite sliten ut. Jag är på väg hem från stan på cykel. Just när jag passerar muttrar han något till mig. Eftersom jag har semester stannar jag, backar tillbaka cykeln och frågar vad han vill.

Han vill ha tio kronor. Lite överraskande begäran från en okänd tioåring i sliten fotbollströja. Ser han själv sliten ut? Socialarbetaren i mig går på ett extraskift.  Nja, hel och ren och inga blåmärken. Men det är detta håglösa, detta hängande  med axlarna och sparkande i småsten som väcker instinkten i mig.

– Jaharru, vad ska du med den till? 
– Jag ska köpa en grej som kostar 11 kronor, men jag har bara en…
Han visar denna enda krona som för att göra sin begäran mer trovärdig.
– Vad säger mamma och pappa då? (om vadå, ditt pucko?)
– Dom säger att jag får köpa den (dum fråga får ett dumt svar).
– Har du frågat några andra då?
– Ja, men jag fick inga pengar av dom.

Nu är det liksom kört. Efter denna ekonomiska intervju kan jag inte riktigt bara säga ”hej då”,  hoppa upp på min cykel och dra iväg. Nu har jag startat något. En relation, kanske? Eller en ekonomisk transaktion? Jag känner mig som en västerländsk turist på semester i ett utvecklingsland, där alternativet för barn till att tigga på trottoarkanter är att sälja sin kropp.

Men samtidigt känns det knäppt att ge en vilt främmande pojke i en ljusblå, sliuten fotbollströja en tiokrona till något hans föräldrar uppenbarligen inte vill bekosta. Knark, kanske? Nej, tio kronor räcker inte till knark. Thinner? Det finns nog inte att köpa längre – det var på 70-talet.

Så jag gör en Marianne Berg-lösning: gräver djupt i min plånbok och hittar till min stora lycka en blank 5-krona som jag tar upp och ger honom. Han granskar den fackmannamässigt, grimaserar och säger misslynt:

– Bara fem kronor
– Ja, det  hade kunnat vara 0 kronor (se där, den västerländska turisten drar till med sitt slutliga argument: du ska vara glad att jag alls turistar här!). Vad säger man då ( man  har väl uppfostrat tre barn!)?

Jag tror att man säger tack. Jag tror att han gör det, men det hörs dåligt. Jag är på väg upp på cykeln, men hinner kasta ur mig ett sista, uppfordrande:
– Resten får du tjäna ihop till! 

 Alla jag känner skulle endera gett grabben tio spänn eller sagt ”du får väl panta burkar”. Vad skulle denna halvdana kompromiss vara bra för?

Bättre säga vad man gör än hur man mår

10 juli 2009

Vattenfalls tysklandsvd Tuomo Hatakka höll igår presskonferens och meddelade att han inte har för avsikt att stänga sitt krånglande kärnkraftverk Krummel (hittar inga tyska y !) för gott trots att anläggningen för andra gången på två år kopplats ner p.g.a. en kortslutning. ”Den krånglande transformatorn har ingenting med reaktorsäkerheten att göra” påpekade Hatakka gång på gång enligt DN-artikeln.

DN antyder också att Hatakka medietränats, vilket säkert är motiverat med tanke på Vattenfalls krisartade läge i den tyska opinionen. Enligt DN ska han upprepade gånger ha sagt: ”Krummel har drabbat mig, men jag är inte paralyserad”, ett ganska hyfsat krisbudskap. 

Ett ännu bättre budskap tycker jag dock att han enligt artikeln gav till DN:s reporter på tu man hand efter presskonferensen: ”Vi jobbar som fan”.  Ja, det är nog det enda som hjälper.

Det borde jag också göra. Jag hör surret från en skrivdragare utifrån den halvfärdiga altanen. Att jag nu stavade fel till ”skruvdragare” var bara ett förbiseende, men säkert ett freudianskt sådant.  Lusten att skriva och tröskeln för att sätta igång med skrivandet är ungefär likvärdiga i storlek, med lite övervikt för den senare.

Sommaren rubbar tidsbegreppen

07 juli 2009

Idag var det tungt att komma igång med jobbet. Kroppen och hjärnan har uppsnappat faran-över-signalerna från arbetslivets sirensystem och jag får pressa mig upp ur sängen på morgonen för att göra alla de där rutinerna jag bestämt att jag mår bra av att göra för att inte förslöas under denna halvsemester i det egna företagets tjänst: morgonyoga, promenad och frukost med maken. 

Sen fastnade jag i DN. Omvärldsbevakning, kan vi kalla det. Och så tog jag fram den anteckningsbok jag började föra nyhetsnoteringar i förra sommaren och så skrev jag lite i den om  sammanstötningarna mellan bondebefolkning och polis i västra Kina och så läste jag om Jackos begravning och började fundera på hur man riggar ett säkerhetsarbete med en miljon förväntade sörjande. Och sen kom jag på att jag borde duscha. Och borsta tänderna. Och ladda telefonen. Och…

Sommaren är de små händelsernas tid.

Sommaren är de små händelsernas tid.

Sommaren är de små händelsernas tid. Allt det där jag missar i vardagen hela året när jag jobbar. Sädesärlans läte, vissna blad att plocka bort, dammet på en list i köket, en faktabok som legat på soffbordet i några veckor nu. Jag lyfter upp den, sätter mig på soffkanten och läser några sidor i den.

Det bästa är att sommaren inte bara är semestern, för när man väl kommit ner i varv och ser detaljerna i sin omgivning så stannar den känslan kvar även när man börjar jobba. Inte alltför många veckor, men man får ta det man får. Med denna uppmärksamhet på små saker följer också en känsla av att allt är möjligt. Att flytta, att bygga om, att ta upp nya trådar i företagandet, att knyta nya kontakter, lägga upp en ny stickning. Att skaffa en valp, nej där går gränsen. Det ska vi inte göra. Men det vore möjligt.

Det har något med tidsuppfattningen att göra. Jag läste en gång en finlandssvensk författare, Björn Kurtén, som skrev om att skälet till att somrarna kändes evighetslånga när man var liten var att somrarna var väldigt långa då, i förhållande till den livstid man hade levt. Tre månader för en sjuåring är en avsevärt längre upplevd tid än tre månader för en 50-ribba.  Jag tyckte det lät som en klok förklaring. Men just på sommarens bästa dag kan jag fångas av känslan av att tiden är oändlig. Vilket den väl strängt är?

Snottra – en underskattad aktivitet

05 juli 2009
Vi har några kvadratmeter grästorv över för den som behöver

Vi har några kvadratmeter grästorv över för den som behöver

Att vara 53 är att på något sätt känna att livet består av en räcka repetitiva handlingar. Nytt hus, ny trädgård, maken gräver upp gräsmattan och flyttar torv – igen! Att det aldrig tar slut eller exploderar?

Ibland är det så tråkigt att vara människa i 14-gradigt lågtryck att man är tvungen att åka till Biltema och slöshoppa lite, t. ex. ett laservattenpass (inte jag!) och en cykelsadel med silikonfyllning (jag!). Sen snottrade vi hela vägen från Storheden till Kaptensgården. Se där ett tips för fattiga barnfamiljer i lågkonjunkturens Sverige!

Svinhugg går igen framåt hösten

04 juli 2009
Farligare i höst  (Foto:www.fotoakuten.se)

Farligare i höst (Foto:www.fotoakuten.se)

Ett skepp kommer lastat till Helsingborgs hamn med ett antal passagerare som smittats av svininfluensan H1N1. Smittskyddsläkaren i Region Skåne uppmanar helsingborgarna att vara artiga och vänliga ”men inte tvunget bli intim med folk från båten”, enligt DN. Annars har jag hört att det bästa sättet att klara influensan är att se till att bli smittad nu, innan viruset muterar och blir aggressivt.

Eftersom jag läst i en annan tidning att tusentals människor i Storbritannien beräknas smittas av svininfluensan de närmaste månaderna kommer jag att bege mig dit,  inte bara en utan två gånger i sommar. Det borde väl ta skruv.

Sen när jag ligger i 42-gradig feber och har fått min semester förstörd av ett engelskt virus ska jag göra som den unga student som blev riven av värdfamiljens katt under en språkresa anordnad av EF Education: jag anmäler researrangören till Allmänna Reklamationsnämnden och får pengarna tillbaka.

 Hallå, varför har vi alls reseförsäkringar och hemförsäkringar? Varför alls lämna hemmet när världen nu är så livsfarlig att man måste ha pengarna-tillbaka-garanti när livets missöden dyker upp i sökaren? Jag kommer osökt att tänka på Socialstyrelsens donationskampanj som lanserades under mottot: ”Om du dör…” .

Optimism och gränslöst vattnande

02 juli 2009

Stort och smått, högt och lågt. Jag skriver det som kommer upp i mitt huvud. Nu såhär i försemestertider börjar huvudet slappna av lite, inte tänka så stora tankar och framför allt inte tänka framåt. Plötsligt är nuet ett tidsperspektiv att ta i beaktande. Detta Nu som vi jagar genom meditation, yoga och Ola Schenströmkurser.

Nu håller vi tummarna för pionerna!

Nu håller vi tummarna för pionerna!

Nuet finns i min trädgård.  Fem gånger om dagen går jag och tittar hur mycket gladiolusarna har stuckit upp sina vassa knivblad genom myllan och lika många gånger (minst!)  inspekterar jag rotskotten på praktnävorna; små, brungröna och skrynkliga som nyfödda bebishänder.

Idag har den njurformade rabatten fått ett prakttillskott: två pionsamlingar, som vi tvunget måste flytta undan en hotande altanutbyggnad. 

Alla med minsta trädgårdsintresse (t. ex jag – med betoning på minsta!) vet att man inte ska flytta pioner. De har rykte om sig att vara ruggigt svårflyttade. Det tror jag inte på.

Man tar en god vän, som är duktig på trädgårdar. Man tar vidare en säck barkmull och tre säckar plantjord. Man tar en spade och gräver planteringsgropar. Därefter gräver man upp pionerna i tillämpliga delar (välvattnade!). J0rden ska också vara väl vattnad. Därefter planterar man pionerna i därför avsedda gropar och kollar NOGA att de inte hamnar djupare än de stod på förra stället (då blommar de inte om!). Man fyller på med jord och vattnar. Man håller tummarna och vattnar som f-n de närmaste veckorna.

Hur ska man kunna få en intresserad läsekrets om man ena dagen bloggar om pandemier och nästa dag om pioner? Vore säkert bättre med en tydlig profil. Tur att jag har kommit på att det finns kategorier för inläggen. Detta hamnar under Trädgård ( borde kanske ha en kategori som heter Aningslös optimism?).