Arkiv för mars 2011

Känslostarkt triangeldrama med svarta undertoner

28 mars 2011

Film: Chloe (2008)

Regi: Atom Egoyan

Betyg: 3

Jo, det finns nagelbitare utan biljakter, skjutjärn och agenter. Denna handlar om framgångsrika David (Liam Neeson) och Catherine (Julianne Moore), som på ytan har allt ett par kan önska sig. Under den välpolerade ytan jäser det emellertid ordentligt eller kanske snarare: det är bottenfruset. Catherine misstänker att hennes make är notoriskt otrogen och speglar sin egen tilltagande ålder i alla unga flickor som han flörtar med.

Den unga eskortflickan Chloe (Amanda Seyfried från Mamma Mia) blir katalysatorn som driver upp alla känslor till ytan. Catherine lejer in Chloe för att testa sin makes förehavanden och vartefter som Chloe detaljerat beskriver deras kärleksmöten stiger spänningen.  Julianne Moores återhållna åtrå under den kontrollerade ytan blir så småningom en invit till Chloe och triangeldramat är igång.

Är det närheten till David Catherine vill återskapa eller är det närheten till en kvinna som kunde vara hennes dotter? Eller är hon kär i den relation som hon själv kunde haft till sin man om hon bara vågat släppa efter och känna efter?

Och när Catherine inser att hon överskridit en viktig gräns och backar bakåt i riktning mot sin trygga kärnfamilj, så vill inte Chloe släppa taget om familjen Stewart.  Steg för steg rör vi oss mot den obevekliga och tragiska upplösningen.

Detta är inte ytterligare en kaninkokarfilm. Det är en film om lögner och hemligheter och vår rädsla för att vara ensamma. Hoppet är de glimtar av kontakt och äkta känslor som ändå tränger sig på ibland. ”Erotisk thriller” lovar baksidestexten. Det är att ta i, men den innehåller både spänning och en del sensuella scener

Och vem är Chloe? Är hon en kärlekens frälsare som sätter alla andras behov framför sina egna eller är hon en ensam flickprostituerad som är beredd att offra andra för att nå sina egna mål.

”Jag söker något att älska i alla”, säger hon när Catherine frågar henne hur hon kan leva som hon gör. ”Det finns alltid nåt. Det måste det göra.” Hennes kärleks magi överlever henne själv.

http://www.ordochhandling.se

Annonser

Varför LKAB har kvinnor i styrelsen

08 mars 2011

Idag är det internationella kvinnodagen. I Nordnytt listas de (få) stora aktiebolagen i Norrbotten och deras kvinnliga styrelserepresentation. LKAB vinner. Dom har flest kvinnor. Styrelseordförande Björn Sprängare svarar på varför det är så:

Argument 1: Det är staten som utser vår styrelse

Argument 2: Det blir mindre grabbigt då.

Argument 3: Kvinnor har erfarenheter och kunskap som LKAB har nytta av.

Intressant prioritering, Björn!

http://www.ordochhandling.se

Kvinnor som medieoffer

07 mars 2011

Har fått ta del av programmet Medierna och deras tema om att kvinnor drabbas hårdare av mediedrev än män (tack Anna H!).

Det fanns ingen forskning på det, tydligen. Men uppenbart är att det finns genusskillnader i de tio drev som programmet har granskat.

” Det finns ingen redaktionell ambition att granska kvinnor hårdare”, säger Jan Helin, chefredaktör på AB.

”Kvinnor tar fullt klart hårdare vid sig av mediedrev”, säger statsvetaren Marie Demkert.

Jag tror att det självklart finns en genusaspekt i hur kvinnor skildras i medierna, men också en aspekt som har att göra med översittaren i oss. Den som får blodad tand när mobboffret bryter ihop, gråter,  flyr och visar strupen.

Kvinnor reagerar hårdare på mediedrev för att vi är uppfostrade till att alla ska tycka om oss och att vi ska hålla oss väl med alla. När det kvinnliga föremålet för drevet bryter ihop, gråter, flyr och visar strupen ökar vittringen av blod. Minns Mona Sahlins tårfyllda presskonferens om Tobleronen. Hon blev fruktansvärt illa behandlad och har aldrig riktigt repat sig.

Männen har tränats i att ge tillbaks. Samma effekter visar sig hos kvinnliga och manliga ledare som misslyckats. Kvinnorna söker efter orsaker hos sig själva, medan män lägger ansvaret hos någon annan. Det lockar inte jaktinstinkten på samma sätt.

Några kvinnliga ledare har inte bett om ursäkt för sig själva. Till dem hör Gudrun Schyman. Hon har varit golvad mer än en gång, men reser sig upp innan gong-gongen slår. Hon är säkert hatad av många män, men de förlåter henne för hon har snygga ben och och röda läppar. Och hon har deras respekt, antingen de erkänner det eller inte.

http://www.ordochhandling.se

American Violet – en nagelbitare

06 mars 2011

Texas valperioden 2000. Fattigdom, droger, utarmade bostadsområden. Och så Dee Roberts, en svart ensamstående kvinna som sköter sina fyra barn och sitt jobb som servitris på ett hak som mestadels frekventeras av vita. Allt på samma kärleksfulla och perfekta sätt och med en frisyr som vore den en sockerdekoration på en bröllopstårta.

Det kan förstås inte gå bra. Dee grips av narkotikapolisen i en av de alltför ofta förekommande razzior som åklagare Becket leder för att federala pengar ges till de regioner som har flest fällande domar. Det räcker med en enda källa för att åtal kan väckas, vilken i Dees fall är exmakens nya,  kriminellt belastade kvinna. Förlikning är det recept som erbjuds och som accepteras av nästan alla. Utom av Dee, som med en dåres envishet hävdar sin oskuld.

”Gud bryr sig om sanningen. Åklagarna skiter i den”, säger Dees mamma, hennes i övrigt bästa stöd i livet.

Detta är inte lördagsunderhållning. Det är plågsamt att se de svartas fullständigt hopplösa kamp för rättvisa, den ständiga fonden av våld, droger och fattigdom, åklagarens iskyla och det lilla samhällets uppgivenhet inför en övermakt som alltid kommer att vinna. –

Men någonstans växlar det hopplöst mörka till ren och oförfalskad spänning. Medborgarrättsrörelsen ACLU tar sig an Dees fall och stämmer åklagaren för rasistiskt uppsåt. Även om man vet att det kommer att sluta bra, sitter man klistrad framför teven för att få veta på vilket sätt den skenbart naive judiske advokaten och hans svarta kollega från nordstaterna ska lyckas.

De söker stöd hos den vite, lokale advokaten Sam Conroy, vars motiv för att ställa upp för svart rättvisa i en av vita totalt dominerad stad är kopplade till skuldkänslor för en händelse i ungdomen.

Den udda trion för en ojämn kamp för att rädda Dee och hennes familj och därigenom för alla svarta. Alla råder Dee till att lägga ner, hålla tyst och satsa på tryggheten för sina barn, men det är till slut Dee som kläcker den geniala idén som ska få den onde åklagaren på fall.

Filmen har en del svaga punkter. T.ex. är kopplingen till den valkampanj mellan G W Bush och Gore som förs i bakgrunden otydlig. Personen Sam Conroy förblir vag filmen igenom. Vad driver honom att gå emot sina gamla arbetskamrater och hela sin vita existens i småstaden? Dees förvandling från en nästan olidligt tålmodig mamma och leende servitris till en svart, förbannad fyrbarnsmorsa som går lös på exmakens bil är befriande, men lite okommenterad.  Vart skulle all denna ilska tagit vägen om inte åklagare Becket funnits? Och vad betyder American Violet?

Men som helhet fungerar filmen mycket bra som nagelbitare för den som gillar amerikanska rättegångsfilmer och kan stå ut med förenklade bilder som att hopp symboliseras av att vattna en uppenbart döende Sankt Paulia.

http://www.ordochhandling.se

Många mail och mycket irritation

03 mars 2011

Gruppdynamik och massrörelser är ett fenomen jag gärna skulle vilja utforska mer. Här kommer veckans exempel:

Sedan jag utbildade mig på en modell och ett antal verktyg för förändringsarbete för åtta år sedan har jag varit medlem i en s.k. listserver, dvs en mailaadress genom vilken man kan nå ett antal anslutna genom att skriva in en enkel mailadress.

Den där listservern har aldrig fungerat särskilt bra. Det brukar vara så att de som är nya i gamet skriver en del, men blir på något konstigt sätt tillrättavisade av mer erfarna, varför något egentligt samtal aldrig uppstår. Det värsta man kan göra på listservern är att skicka fel meddelande till fel personer. Då bryter det stora listhelvetet ut och man får skämmas.

Eller rättare sagt: genom att trycka ”svara” på ett meddelande sprids även svaret till alla på listan. Detta är lite irriterande, speciellt när svaren består av autoreply, typ ”Hej, stör mig inte! Jag är på semester på Bali, ligger antagligen på en strand och sippar på en drink under ett parasoll”. Nej så står det sällan. Men alla som får svaret upplever det som att det står så och blir därför jätteirriterade, vilket de skriver på listservern, vilket går ut till alla osv. osv.

Så ibland blir det lite irritationsbubblor, men så lägger dom sig och det blir tyst igen. Någon gång har intressantare meningsutbyten skett, genom att någon har skrivit några inlägg som har besvarats av några få. Men inte ofta.

I veckan hände detta: en person från västsverige bjöd in till ett nätverksmöte, uppenbarligen riktat till människor på västkusten. Det dröjde inte länge förrän de första svaren kom; några beklagade att de inte kunde delta, andra anmälde sig glatt.

Men därutöver skedde också det vanliga: att några hade autoreply, andra började reagera över att de fick mail de inte var intresserade osv. Någon skrev: ”Ta bort mig från listan – ni fyller min mailbox”. Inte heller detta är ovanligt. Det som var ovanligt var att denna gång var det inte bara någon enskild som ville gå ur. Plötsligt droppar mail efter mail in från folk som vill gå ur listan. Mailen sprids till alla, fler vill gå ur listan. Andra skriver: ”Svara inte till alla”. Även dessa mail går ut till hela listan.

Så på två dagar har säkert ett drygt 20-tal anmält sitt utträde ur listan. Märk väl; inte för att listan alltför sällan används till det den är till för, utan för att man har mycket låg tolerans för att få mail man inte vill ha. Lite konstigt tycker jag att det är, så mycket spam och ointressanta nyhetsbrev man dagligen får rensa bort från sin inkorg.

Vad står denna folkrörelse egentligen för? Är det ett grundläggande missnöje med organisationen som står bakom listan eller är det helt enkelt en oresonlig irritation över den stackars människan som skickade ut en inbjudan från västkusten. En brist i kommunikationen i något avseende är det i alla fall.

Jag letar i Outlook och hittar mitt introduktionsbrev till listservern från 2003. Där står att listan är till för inbjudningar, diskussioner etc. Det finns också instruktioner om hur man gör för att svara på ett meddelande:
”Svara till hela listan
Svara på ett inkommet meddelande helt enkelt genom att ge kommandot REPLY, SVARA, AUTO-SVAR eller motsvarande från någon av menyerna i ditt e-postprogram. Genom att göra så så slipper du själv adressera svaret manuellt och det kommer alla listanvändare till del.

Svara endast till avsändaren
Du kan givetvis svara ”privat” till den som sänt ett meddelande till listan genom att svara manuellt till dennes egen e-postadress. Det är naturligtvis helt OK men det får den konsekvensen att listan blir mindre levande.”

Nu blev den så levande så att en stor grupp (som man kanske trodde var död) reste sig upp, tog ett aktivt beslut och gick ur.

http://www.ordochhandling.se

Prutar inte hos optikern

01 mars 2011

Igår beställde jag ett par nya progressiva glasögon för strax över 8000 kr (ja, det kostar så mycket att bli gammal!).  Det svider, men jag intalade mig att glasögon bär man varje dag. Om jag har dem i tre år så kostar de 7,30 kr per dag. Det är det värt att se bra. Och att se bra ut.

Idag var vi – i ombyggnationens spår – och tittade på barbod och stolar till det nya, fina köket (som nu är färdigslipat och färdigdammat!). Vi fastnade för ett snyggt bord med tre stolar, paketpris 9900 kr.

Vi försökte pruta en tusenlapp. Det gick inte. Några hundra kunde vi pressa priset. Vi sa att vi skulle tänka på saken.

Nu har jag tänkt. Om vi använder bordet och stolarna i fem år så kostar de 5,30 kr  per dag. Och eftersom vi är två som använder dem, till skillnad mot mina glasögon, så blir kostnaden bara 2,65 kr per dag.

Vad är det för logik som lär oss att det är ok att pruta hos möbelhandlaren men inte hos optikern? Nu har jag tänkt färdigt. Imorgon blir det affär.

http://www.ordochhandling.se