Arkiv för juni 2009

Obekymrad beredskapskoordinator behöver gå på kurs

30 juni 2009

I förra veckans Dagens Medicin finns en kul artikel om att Smittskyddsinstitutet, alltså den nationella myndighet som ansvarar för det svenska smittskyddet,  inte har någon plan för en pandemi. Detta trots att Socialstyrelsen redan 2003 uppmanade alla arbetsgivare att utarbeta en sådan plan.

(Tyvärr finns artikeln bara i papperstidningen, så det går inte att länka. Prenumera på den, den är bra! Eller tjuvläs den på din vårdcentral. )

I alla fall tycker jag att Smittskyddsinsitutets beredskapskoordinator Ewa Ljungdahl har en poäng när hon lite irriterat replikerar till journalisten: 

–  Det viktigaste är väl att det fungerar vid en pandemi, inte att det finns ett papper.

Även om många skulle höja på ögonbrynen över Ewa Ljungdahls obekymrade – ja nästan arroganta –  attityd till av nationell myndighet påbjuden plan, så håller jag med om att alldeles för många myndigheter har alldeles för många planer som i alla fall inte fungerar när krisen kommer. Lagom blandning av stabilitet (planer) och flexibilitet (förmåga att röra sig fritt kring planen) är antagligen bäst. I likhet med så många andra citerar jag här Eisenhower: ”The plan is nothing – planning is everything”.

Så om Ewa Ljungdahl ska skickas på någon kurs på samhällets bekostnad, så är det nog inte en kurs om hur man skriver pandemiplaner, även om man kan tycka att hon borde vara lite generad å myndighetens vägnar. En kurs i hur man bemöter media skulle kanske däremot vara en bra investering. Då skulle hon kunna lära sig att den som (antagligen med all rätt) blir irriterad på en journalist och visar detta tyvärr genom den obönhörliga medielogiken blir den som framstår som Svarte Petter. Läs bara dessa småkuliga citat:

– Tydligen tycker socialstyrelsen att det kan vara en bra idé att ha en sån plan.
-Ja. men de sade inget om när den skulle vara klar, eller hur?

eller:

… – Tror du inte att vi klarar av att sköta vårt arbete eller vad är problemet?

Lycka till, Ewa! Du verkar vara av den tuffa sorten. Det finns nog inget virus som rår på dig.

Resa i Tornedalen, del 3

29 juni 2009
Får vara med i Övertorneå

Får vara med i Övertorneå

I Övertorneå kyrka, en av Sveriges mest välbevarade träkyrkor från 1600-talet enligt turistbroschyren, söker jag svalka undan junihettan. Kyrkans orgel är den äldsta i bruk i Sverige, men jag får aldrig höra den tona.

Jag imponeras av de välbevarade målningarna på körläktare och väggar. En är benämnd ”kopparormen”, men när jag fråga den unga guiden om vad den rubriken står för, har hon ingen aning.

”Jag borde nog läsa Bibeln”, konstaterar hon. Ja, det borde du, eller i alla fall intervjua en präst om du nu har haft haft turen att få ett sommarjobb som guide i kyrkan.

Sen förvånas jag över att Judas finns i med i den tolvporträttiga raden av apostlar på en annan läktare, visserligen med en snara om halsen men ändå… Är inte det ovanligt att alla Jesu lärjungar avbildas? Jag trodde Judas liksom hade försatt sin chans att få vara med i gänget. Det känns skönt att man får vara lite som man vill i Övertorneå och ändå vara med. Om än med snara.

Här slutar min reseberättelse från Tornedalen.

Ordbehandling byter om

29 juni 2009

Jag byter utseende på bloggen. Det visade sig – vilket uppmärksammats i Söderköping – att mina kommentarer inte syntes. Det gör dom nu.

Vidare svarar jag nu ensam för innehållet på min blogg, eftersom bidragen från mina medförfattare var tämligen sparsamma.

Resa i Tornedalen, del 2

28 juni 2009
Fältprosten hyllar - något sent - sin familj

Fältprosten hyllar - något sent - sin familj

Jag tror inte att Överkalix räknas till Tornedalen, men vart räknas Överkalix? Norrbottens näst minsta kommun, ständigt tryckt mot marken av stigande arbetslöshetssiffror och en skenande demografi. Inte heller med Pajalas hägrande gruvbrytning i sikte. Det är lätt att bli lite nere i Överkalix.

Men här finns ljuspunkter. Seth Engströms ekipering lockar kunder från vida omkring. ”Många från Pajala (11 mil bort) åker till Luleå och handlar kläder, men dom som inte vill se likadana ut åker till Steh Engströms i Överkalix”, får jag höra under mitt besök i Tornedalen.  Jag köper en hippieinspirerad blus för att fira sommaren och Överkalix.

På kyrkogården finns en intressant gravvård i rostigt järn från 1826. Som en stor pizza-spade står den nerstucken i marken, säkert 1½ meter hög. Texten lyder:

”Åt en oförgätlig maka och VII barn
restes denna grafvård av dess mann och far
Fältprosten JG Borin.”

Man kan undra vad fältprosten Borin gjorde medan hustru och sju barn låg och dog i Överkalix. Kriget mot Ryssland var slut och Borin borde väl ha kommit hem för att ta hand om de sina, dess man och far.

Men mest tankar väcker den skylt som sånär får mig att bli överkörd på huvudgatan – Överkalix blommor och begravningsbyrå. Visst umgås man med tankar att diversifiera företagandet, komplettera konsultandet med lite måleriarbeten eller att köpa en flotte som kan köra sportfiskare på Luleälven. Bara för att få göra något annat än det man alltid sysslat med. Men blommor och begravningar – så genialt. Bägge affärsinriktningarna behövs lokalt på orten och lite breddning av verksamheten har aldrig varit fel. Jag måste åka hem och tänka hur min egen utvidgning av affärerna skulle se ut: Jord&Handling (kan för lite om trädgårdar) , Bord&Handling (lockande – finsnickeri tillhör de drömmar jag fortfarande när eller varför inte matservering? ) , Mord&Handling (här börjar vi kanske spåra ur lite…)?

Fylld av tankar styr jag kosan mot Pajala och midnattssolen.

Resa i Tornedalen del 1

27 juni 2009
Populärmusik på riktigt i Pajala

Populärmusik på riktigt i Pajala

I veckan som gick turnerade jag i Tornedalen, ett av mina favoritställen på jorden, fast mer på vintern än på sommaren. Nu var det 29 grader varmt i Överkalix, åska i Pajala och olidligt hett även i Övertorneå. I Pajala fick jag en guidad tur av Lena Mäkikaltio – tack Lena! Sov gott trots midnattssolen.

På kyrkogården i Övertorneå vandrade jag runt bland gravstenarna och greps av panik när det slog mig att om jag dör imorgon, så vet inte min familj var jag ska gravsättas. Jag vet inte själv var jag ska gravsättas, för jag har inget ”hem” längre. Boden? Piteå? Stockholm? Sonen löste dock detta vid telefonkontakt: han tänker strö min aska i Pitholmsskogen på någon av de stigar där jag vandrat oräkneliga mil med Ester och som jag också försökt benämna med sifferkoder, vilket aldrig blivit riktigt begripligt för resten av familjen. Så det kan bli både 3a och 5 c där jag viskar i vinden.

Nu är det äntligen sommar och olidligt varmt och  jag har premiärbadat i Aldersjön.  Två veckors arbete med Ord&Handlingoch därefter fyra veckors semester. Livet är så gott som man kan begära och pilfinkarna gör gropar i rabatten.

Jag skulle ha suttit i trädgården i stället

22 juni 2009
Exhibit nr 1 21.13

Exhibit nr 1 21.13

Strax efter nio ikväll var det 19,2 grader utomhus. Det är bra.

Nu är vi äntligen på väg in i en riktig högsommarperiod av yr.no att döma och vi hoppas den varar länge. Dagar som denna känns det svårt att lämna trädgården för det blåsiga Luleå och den trista universitetsbyggnaden.

Men det blev en bra jobbardag. Jag har jobbat undan massor och skaffat mig kontroll. Kontroll är ett underskattat tillstånd. Man säger lite föraktfullt till varandra: ”du har då såna kontrollbehov”.

Ja, jag har det. Det är skönt att ha det. Kontroll. Inte kontrollbehov, det är oftast inte lika skönt. Attt ha kontroll är som att bada i lagom varmt vatten eller att ta på sig mjukisbyxor som inte skaver på ett enda ställe. Kontrollbehov är mer som byxor som är för trånga i midjan.

Dagen avslutas med kommissarie Montalbano, en italiensk deckare jag aldrig riktigt förstått mig på. Det är ren betingning, kl. 21.00 på måndagarna ser jag alltid på ER och jag visste att säsongen – SERIEN! – var slut. Men jag visste inte vad jag skulle göra så jag tittade ändå (jag har beställt säsong 1 och 2 på dvd!).

Montalbano var i alla fall vackra bilder från Sicilien. Jag längtar till Italien. Där är det säkert 19,2 grader jämt klockan nio på kvällen.

Midsommarromantiken fortsätter

21 juni 2009
Årets längsta dag

Årets längsta dag

Idag är det sommarsolståndet, årets längsta dag. En fantastisk, underbar sommardag som har ägnats åt rabattvård, bilvård och också lite egenvård.

Annars kan man ju bli lite vemodig vid tanken på att ”nu vänder det”, som någon glädjedödare alltid brukar inflika. Men det är ju sant. På samma sätt som vi längtar som tokar till vintersolståndet för att det utgör vändpunkten på den mörka årstiden, så borde vi sky sommarsolståndet med dess förebådande av hösten.

Det gör vi inte.  För vi vet att försommaren i Norrbotten brukar vara en ganska ocharmig tid, som plötsligt smäller till och visar sig vara äppelblom, gökar och tokvarma dagar. Elller inte.

Men för det mesta är det inte bäst vid sommarsolståndet, utan vi har det bästa kvar. Värmen kommer och vi får stöna över hur hett det är och gå ner i källaren och mangla lite för att stå ut. Och där nånstans mitt i sommaren glömmer vi att räkna soltimmar och titta på termometern och bara njuter av oändliga, varma och lediga dagar.

Plötsligt är det Noliamässa och råkallt på kvällarna och hallonen mognar och vi förstår att det snart är höst igen. Och det gör inget.

Men än har det bara börjat. Se gårdagens blogg.

En myggig, kall och magisk natt

20 juni 2009
Frusna och väntande på att solen ska gå upp

Åberget, midsommarafton kl. 23.50

Var glad min själ åt vad du har.
Nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände har
så har du nittionio kvar
och någon blir den största.

Ge noga akt på var du står.
Imorgon blir med ens igår.
Det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år.
Imorgon är den andra.
Beppe Wolgers

Stoicismen tillämpad på norrbottnisk midsommar

18 juni 2009
Stoiker på Åhléns i Luleå

Stoiker på Åhléns i Luleå

För att stå ut med årets sommar kan man påminna sig greken Epiktetos som jag tror lät driva in kilar i sitt ben för att härda sig och stå ut med lidande.  Det måste finnas ett överordnat syfte med att frysa såhär mycket. Förra året satt jag under äppelträdens blom halva juni och drack öl i kvällssolens sken. I år har jag inte sett ett blomblad falla, annat än genom vardagsrumsfönstret.

Epiktetos var stoiker. Jag kollar stoicismen på Wikipedia. Det står inget om kilar och lidande, men att människan måste lära sig att motstå de impulser som ges av drifterna i form av kärlek, lust, hat, fruktan, smärta och så vidare. Det objektivt goda ansåg man ligga i sinnestillståndet, i vishet och återhållsamhet.

Det krävs onekligen ett visst sinnestillstånd för att leva i återhållsamhet med sommarvärme. Kan tränas upp genom många års erfarenhet av att få mindre än man behöver i fråga om ljus, värme, sol.  Se Norrbotten.

Börja nu inte tjata om grannens gräsmatta. Jag vet nog vilken färg den har.

Fel överrock skaver lätt

16 juni 2009
Har definitivt fel överrock på sig

Har definitivt fel överrock på sig

Ibland tror jag att jag dum i huvudet. Detta hände senast i morse, då jag hade ett möte på jobbet med två människor från en annan värld än den jag kommer ifrån. De beskrev ett projekt de var i färd med att sjösätta och jag skulle lyssna och lägga in en klok kommentar eller fråga emellanåt.

MEN: jag förstod inte vad de sa! Det berodde inte på att de talade ett annat språk därför att de faktiskt kom från en annan värld än Jorden, utan att de kom från en annan organisation där sättet att använda beskriva saker är ett helt annat än jag är van vid. Så de berättade och berättade och i mitt huvud stod det stilla sånär som på den enda tanken som snurrade runt: vad vill dom göra egentligen och vad ska jag fråga om för att visa att jag hänger med?

Det var abstrakta formuleringar, diffusa beskrivningar av vad de ville nå fram till och hänvisningar till en annan erfarenhet än min (så gör man ju  ALLTID…jaha, gör man?). Och till slut hittade jag väl en konkret fråga som jag vågade kasta in och fick ett någotsånär konkret svar. Så att vi kunde skiljas i upplevelsen av att ha uträttat något gemensamt.

Därefter: möte nr 2. Pang på rödbetan. Alla förstår varandra och det man inte förstår kollar man av direkt.  Jag kastar mig in med förslag och förklaringar, lyssnar och ifrågasätter, tar till mig en del och debatterar annat. Vi skiljs åt med en gemensam målbild och fem fullskrivna projektblad.

Ibland är man helt enkelt så fel. Fel sammanhang, fel referens, fel kulturkod. Det skaver i hela kroppen och det enda man kan tänka på är vilken fråga man ska försöka ställa härnäst för att inte verka helkorkad.  Överrocken är fel. Alla andra har oljerockar när jag sitter där i min gamla poplinkappa.

Jag förstår att någonstans i denna oklara dimma finns mitt eget ansvar. Att ifrågasätta det jag inte begriper, att avtäcka censuren och att påpeka att kejsaren är naken. Jaglovar att träna på det. Men just när jag sitter där kommer jag helt enkelt inte på att det finns en sån utväg. Jag är övertygad om att jag är fel person på fel ställe just då. Att jag liksom har tagit på mig en oljerock som inte är min.

Ja, jag vet att resultaten i grupp blir bättre  om man är olika och har olika lösningar. Men om det enda man känner är att överrocken skaver, så bidrar man inte med så mycket konstruktivt.

Jag kommer att ägna mig åt att prova överrockar väldigt noggrant i framtiden.