Arkiv för september 2009

Lycklig höstdag

29 september 2009
Lycka är att ha ett eget vildvin mot väggen

Lycka är att ha ett eget vildvin mot väggen

Nej, jag gillar ju inte hösten. Jag gillar inte när sensommarens varma kvällar förbyts i kyla och solen försvinner ner bakom Sjöbloms dass alldeles för tidigt på kvällarna. Jag gillar inte när det blir mörkare och mörkare för varje morgon jag sömndrucket kliver ut i köket. Jag gillar inte när utemöbler, krukor och dynor och hela den fysiska representationen av sommar plockas undan i väntan på nästa vår. Jag tycker det är sorgligt.

Men ändå. Today is the first day of the rest of your life, som det stod på den handtextade dekal jag satte upp på väggen i tonårsrummet bland elefantbilder på Tommy Blom och egenhändigt tillverkade bildcollage. Jag förstod aldrig det talesättet, tyckte bara det var vackert. En sådan utsaga är förstås värdelös för en 16-åring. Men för en 53-åring är den hur rimlig som helst.

Idag är verkligen första dagen av resten av mitt liv och varenda cell sjunger av glädje. Igår lämnade jag min anställning och idag har jag varit på mitt första uppdrag i mitt nygamla företagarliv. Det är den första riktiga höstdagen med krispig luft och exploderande gula och röda lövverk. Solen skiner. I Flarken sprang två rådjur över vägen och skuttade elegant in i lövverket. I eftermiddag ska jag på ett möte, men dessförinnan och därefter är jag fri, fri, fri. Fri att göra det jag behöver göra när jag vill och på det sätt jag vill. Fri att tjäna mina egna pengar.

Idag gillar jag hösten. Nu får det komma stormar, snö och slask. Idag är jag lycklig.

Upptaget i telefon

23 september 2009
Upptagen?

Upptagen?

När jag ringer till människor i jobb- eller affärssammanhang brukar jag fråga: ”Är du upptagen?”. Ibland är dom det, ibland inte.

Men de senaste dagarna har det hänt mig ett flertal gånger att jag ställt den frågan till människor, som har svarat: ”Inte mer än vanligt” eller ”Jag är alltid upptagen”. Här kanske vi rör oss i ett gränsland. Min underliggande fråga är: ”Har du tid att prata med mig?” men de svarar bostavligt på min fråga på samma sätt som människor med Aspergers har en tendens att tolka frågan ”Kan du räcka mig smöret?” bokstavligt och svara ”ja” utan att sträcka sig efter smöret.

Alltså kan jag bli mer bokstavlig i mitt frågande. ”Har du tid att prata med mig just nu i telefon? Det kommer att ta cirka 2 minuter av din tid” är kanske en mer exakt formulering. Jag ska fundera på det till nästa gång.

Men mest tror jag att det rör sig om människor som har för lite att göra och därför känner sig tvungna att underrätta omvärlden att de faktiskt är fullt upptagna. Lite grann som den gifte man som en gång ägnade en halv lunch åt att berätta för mig att han inte hade för avsikt att bedra sin fru.

Skyll inte på mig!

21 september 2009
fördubblade nästan mandaten

fördubblade nästan mandaten

Sverigedemokraterna ökade sina mandat i kyrkomötet från fyra till sju. Skyll inte på mig. Jag tillhör de tolv procent som gick och röstade.

Kan man ha snöbollskrig iförd niqab?

18 september 2009
Källa: muhajabat.wordpress.com

Källa: muhajabat.wordpress.com

Hela morgonen i P 1 ägnades åt nyheten att Alia Khalifa inte får bära heltäckande slöja, så kallad niqab, på sin utbildning till barnskötare i Stockholm. Det framförda argumentet är att utbildningen innehåller så mycket av diskussioner och rollspel. Då blir hela minspelet viktigt och det räcker inte för läraren att se bara ögonen genom en glugg . 

Detta är naturligtvis kvalificerat skitsnack. Skulle de neka en synskadad lärare att undervisa på barnskötarutbildningen eller – som Alia Khalifa själv argumenterar – hur är det möjligt att läsa utbildningen på distans?

Det sanna skälet kan vi bara spekulera om. Gissningarna går osökt i linje med att klasskamraterna blivit irriterade på den där knäppa muslimska kvinnan som låter sig förtryckas genom att täcka nästan hela sin kropp för andra män än sin man. Alia hade enligt uppgift föreslagit att hon skulle få sitta längst fram i klassen för att lösa problemet, men det hade av någon anledning inte varit möjligt att infria denna önskan.

Mer problematiskt blir det väl när hon kommer ut på ett dagis och ska jobba, kan man tänka. Blir barnen rädda? Nej, knappast, dom vet nog om det döljer sig en god eller en ond människa bakom det svarta skynket. Alia säger själv att hon tar av sig niqaben inomhus med barnen, men att hon tar på sig den om en pappa kommer och hämtar.

Däremot kommer förstås principen om religionsfrihet i strid med önskemålet att rekrytera fler män till barnomsorgen. Alia kommer knappas att kunna arbeta med män. Man har också svårt att för sitt inre öga se denna från topp till tå i svart inhöljda kvinna åka rutschkana med barnen eller kasta sig in i ett vilt snöbollskrig. Om hon inte klarar av att göra alla på ett dagis förekommande arbetsuppgifter så blir det problem. De övriga i personalen kommer att bli sura och klaga och det kommer att vara svårt för henne att hitta en arbetsplats där hon passar in.

Men ytterst handlar det väl om ledarskap och värderingar. Vill vi ha muslimska kvinnor ute i arbetslivet och vill vi att invandrarkvinnor ska studera, så får vi väl leva med att dom faktiskt inte har linnen som slutar mitt på magen, piercade navlar eller balconettebehåar. En förvaltningsledning som tycker att mångfald är viktigt kan deklarera sin ståndpunkt och se till att lösa dom praktiska frågorna på bästa sätt.

Är vi rasister? Njäee, kanske inte så att vi går med rakade skallar och Dr Martenskängor och skanderar paroller mot invandrare, men visst är det lite besvärligt när dom inte beter sig som oss? Att dom är liksom utländska på något sätt?

Statistik är en mängdlära

17 september 2009
Inte tillräckligt många

Inte tillräckligt många

Maken har köpt ett gäng termometrar på Claes Olsson för att kalibrera temperaturen i vårt hus. Ingen av dem visar samma temperatur där de ligger på köksbänken, så jag är skeptisk till experimentet.

Men nu undrar jag: hur många termometrar krävs det för att statistiskt säkerställa den korrekta temperaturen och därmed välja en av dem? Eller är det alls möjligt? Om man har tre biljoner termometrar som visar samma temperatur borde man väl ändå kunna utgå ifrån att det är korrekt temperatur?

Stryk över och gå vidare

16 september 2009
Tur att det finns överstrykningspennor!

Tur att det finns överstrykningspennor!

Idag har jag varit professionell. Jag fick en väldigt oprofessionell fråga av ledningen på mitt jobb och kände hur blodet började rusa. I stället för att bli arg eller gå i försvar, andades jag några gånger och bestämde mig för att prova ett annat sätt.

Jag förklarade att det man bad mig om var att vara snäll, men att vår relation inte handlar om vänskap och snällhet. Vi har ett affärsmässigt förhållande, jag är anställd.  Jag ber inte min arbetsplats vara snäll mot mig, jag accepterar de regelverk och system som finns även i de fall de försvårar mitt jobb eller sinkar det jag vill göra. Representanten för ledningen förstod det.

Jag känner mig riktigt nöjd med mig själv. Det finns alltså andra sätt att hantera meningsskiljaktigheter på än att bli förbannad och kränkt. Och skulle man låta känslorna rusa iväg med en, finns det ju alltid överstrykningspennor. Någon borde uppfinna en verbal överstrykningspenna.

Jag, en mobil virrpanna

15 september 2009

Glömde mobilen på universitetet igår, vilket kanske inte är första gången i mitt liv, men närapå. Jag är ordentligt mobilberoende och bär alltid mobilen i fickan.

Tänkte dock att detta kunde vara en nyttig upplevelse. Man bör ju träna sitt oberoende till prylar har jag läst någonstans. Och jag kände mig faktiskt lite abstinent. Om det är viktigt får ju folk alltid tag på en, tänkte jag, så dom några obesvarade samtalet var väl ingen ko på isen.

Men när jag kom hem skulle jag ladda upp en bild på datorn för att blogga och bilden var i mobilen. Senare skulle jag ringa sonen som har ett konstigt mobilnummer, som jag aldrig lyckats lära mig det utantill. Det fanns i mobilen. Jag behövde också kolla en stavning på en person som skulle få ett mailutskick från Ord&Handling. Namnet fanns också i mobilen.

Nåväl, detta var dock bara triviliteter som jag kunde lösa. Faktiskt kändes det riktigt skönt att inte tvångsmässigt kolla mobilen för att se om jag fått mail. Denna levnadsvisdom delade jag generöst av mig med till maken på vår sedvanliga resa Luleå-Boden. Vilken sinnesfrid.

Fast när jag kom till jobbet hade jag en mängd meddelanden. Alla var inte viktiga. Men ett var det. En samverkande kollega hade behövt kolla en faktauppgift med mig innan han lämnade in ett anbud igår. ”Det är ok om du bara skickar ett sms och bekräftar” sa han på mobilsvaret.

Häpp- där rök den sinnesfriden! Hoppas han inte var den försiktiga typen som väntade in mitt svar. Och jag ska skaffa ett sånt där resårband som man fäster barnens vantar i overallen med.