Arkiv för april 2010

Boden – ett lackmuspapper för säkerhetspolitiken

25 april 2010

Endast Boden stad var undantaget förbudet för utlänningar

Vårutflykt på Rödberget med sol, blå himmel och en bedövande utsikt över älvdalen ner mot Luleå. Man ser röken från SSAB, taket på Sunderby sjukhus och Domkyrkans torn. Med kikaren framför ögonen blir den välbekanta omgivningen som en utsnittsbild ur en film. Plötsligt framstår forten på bergen runtomkring som filmkulisser (fast i färg)  ur ”Hjältarna från Telemarken” och det är lätt att tänka sig vilken europeisk turistmagnet militärhistorien skulle kunna bli i Boden, väl förvaltad.

Eller kanske inte. Någon har väl redan räknat på det och kommit fram till att det inte går att driva näringen i större skala än man nu gör på Rödberget. Sommaröppet.

Men plötsligt kommer jag ihåg när jag flyttade  till Boden från Stockholm 1972 hur nästan allt kändes exotiskt jämfört med Hammarbyhöjden. Överallt män i grönt och gråblått, militärregistrerade bilar och klasar med unga grabbar på väg ner på stan.  Man var rädd för att passera dem. En gång skulle jag låsa upp mitt kabellås på cykeln framför en sådan grupp, men blev så nervös att det slutade med att jag låste cykeln igen utan att märka det. Det blev tvärstopp till bassarnas stora förtjusning.

De rödgula skyltarna omgav staden och medförde att min besökande tyske pojkvän inte ens fick gå ut och kissa på 97:an. Nu vandrar människor från Uganda och Pakistan på våra gator och världen verkar fortfarande stå kvar trots detta. Men från och med i sommar är värnplikten i Sverige avskaffad och Boden blir sig aldrig mer riktigt likt.

http://www.ordochhandling.se

Mäns djuriska lustar

24 april 2010

I den pågående debatten om katolska kyrkans tradition av att sätta på sina medlemmar, helst de yngre, återkommer hela tiden celibatet som en tänkbar förklaringsmodell. Nu senast i en DN-intervju med religionsforskaren Anton Gheels.

Man orkar inte ens häpna. Det vet väl alla att män måste sätta på allt som rör sig eller har kort kjol och djup urringning, t. ex. 16-åringar på party, korgossar eller små flickscouter.

Det finns bra motargument i artikeln, så jag skriver inget mer. Jag kan bli upprörd denna lördagmorgon och det är inte bra för mitt blodtryck. Läs artikeln!

http://www.ordochhandling.se

Marianne har börjat välja de mest dansanta på Folkets Hus

23 april 2010

Fungerade till min förvåning riktigt bra

Jag har sålt. Inte min själ, men närapå. Denna vecka har jag ringt åtta telefonsamtal till nya människor på nya företag för att marknadsföra mina tjänster.

Det är nytt. Man vill ju gärna bli uppbjuden. Nästa konsult som säger till mig: ”Jag ringer aldrig ett säljsamtal”, kommer jag att strypa. För även om man gillar att bli uppbjuden så är ju inte företagarlivet någon evig Dans på Folkan-tillställning.

De befintliga uppbjudningarna räcker helt enkelt inte till. Man måste själv bjuda upp, gärna sådana som inte känner till att man finns. Om man som jag brukar säga till mina coachklienter att ju fler gånger man ställer upp i Melodifestivalen, desto större chans att man vinner, då kräver väl konsekvensen att man själv också ställer sig där på scenen nån gång och inte sitter och väntar på att någon ska ringa och fråga om man inte tänkte skicka in något bidrag i år?

Det finns också en annan poäng med att sälja och det är att då kan du själv styra inriktningen på uppdragen. Det är inte lika lätt  när folk ringer och har klart för sig vad dom vill beställa. Detta gäller även i fråga om att inleda samverkan med andra konsulter. Vänta på att bli vald eller välj själv – vilket föredrar du?

Det intressanta är att ingen av dem jag ringde upp slängde på luren och skrek: ”inte en till jobbig konsult som jag lika gärna kan vara utan!”. Faktiskt var de intresserade och lyssnade och ville att jag skulle skicka över material och kanske ses om några veckor. Varför hade jag inte förväntat mig det? Hur kan man både vara stolt över det jobb man gör och ändå inte tro att någon vill köpa det?

I Fyrarummaren som jag jobbar med i förändringsarbete pratar vi om rummet Självcensur. Jag startade om mitt företag i höstas och jag fick massor av uppdrag direkt. Jag vande mig vid den världsbilden och det har tagit mig två månader av lite lägre orderingång att inse att jag befunnit mig i Självcensur.

Jag ville vara en sån som blev uppringd hela tiden. Inte ens risken för att min månadsintäkt skulle bli lägre än önskvärt fick mig att släppa den bilden av mig själv. Jag har en telefon och ett abonnemang men begrep inte att jag kunde använda dem för marknadsföring.

Plötsligt kunde jag ändra perspektivet på mig själv och bli en som är aktiv och ringer upp. Det tog lång tid, men nu är det gjort. Av alla dessa möten och allt som kunde hänt, hur sällan är jag orsak till att livet vänt, sjöng Eva Dahlgren  för många år sen. Hon tänkte nog inte på marknadsföring, men det gjorde jag när jag fick låten i huvudet igen.

Nu håller vi tummarna, eftersom jag rent statistiskt ökat mina möjligheter till ökad försäljning med ungefär en oändlighet. Och går försäljningen inte upp, så ringer jag lite till. Det var riktigt kul att kränga!

http://www.ordochhandling.se

Tvehågsen vår i Boden

20 april 2010

Södergaveln blommar

Snöhelvetet på baksidan

Är det cortex som är i dålig form?

17 april 2010

Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Varje gång jag ska kommentera askmolnet över Europa, säger jag ”åskmolnet” i stället! För att det är det ord mitt huvud är bekant med sen drygt 50 år.

När endast minnet av braskande löp och förstörda reseplaner återstår av denna naturkatastrof kommer jag att ha lärt mig att det heter ”askmoln”.

Men då är det väl sommar och dags att kommentera askvadren!

http://www.ordochhandling.se

Jag visar upp mina röda strumpor

15 april 2010

Ta fram dem ur byrålådan!

Just nu är jag inne i en kvinnlig bubbla. Alla män som tycker det verkar helt ointressant kan sluta läsa här, ja alla kvinnor som tycker så också. Att vara feminist ligger ganska långt ner på lågstatuslistan i Sverige, möjligen snäppet över att vara bög eller överviktig 16-åring. Jag tror ändå att vi som yttrar åsikter som skiljer oss från dörrmattor (citat: Mae West) måste våga stå för våra röda strumpor.

Min kvinnliga bubbla handlar inte om hormoner eller om vaxning eller inte vaxning. Den handlar om hur kvinnors deltagande i näringslivet kan bidra till tillväxten i Norrbotten. Vi bor i ett län fyllt av malm, stålverk och skogsindustrier och av män som jobbar inom dessa branscher. De unga, välutbildade kvinnorna flyr länet.

Vi vet att 33% av alla nya företag i Norrbotten startas av en kvinna, vilket är svenskt rekord. Vad händer sedan med dessa företag? Blir de aktiebolag, växer de och anställer folk och gör bra vinster?

Ofta fortsätter de tyvärr att vara den enskilda firman som hankar sig fram år efter år på låg lön och förutsätter en makes inkomst för att kunna överleva Jag respekterar dem som gör det valet av personliga skäl, men jag är övertygad om att fler kvinnor skulle kunna leva gott i växande företag med lite utbildning och med rätt stöd och tajming.

Tillsammans med Handelskammaren har jag och en kollega lämnat in ett projektförslag till länsstyrelsen. Tanken var att sänka tröskeln och prova nya former av styrelsearbete så att fler kvinnor vågar ta steget ut och växa i sina företag. Vi har fått veta att vi inte kommer att prioriteras och det är synd.

Synd förstås för de kvinnor som redan flaggat för sitt intresse för att prova på denna arbetsform och synd för att Tillväxtverket i sina prioriteringar inte ser mycket längre än till affärsutveckling, typ säljutbildningar, för den ensamma kvinnliga företagaren. Ändå vet alla som jobbar med näringslivsfrågor att framgångsrika företag har ett strategiskt styrelsearbete.

Att öka andelen aktiebolag som drivs av kvinnor är ett av många sätt att öka den totala kvinnorepresentationen i länets bolag. Det är inte främst en jämställdhetsfråga, inte en demokratifråga, utan en tillväxtfråga.

Ni har inte hört sista ordet i den frågan än. Att vara feminist är att våga vara tjatig.

Bilden på de fina strumporna har jag hittat på bloggen Babsan02. Det är en stickblogg från 2005, men jag hoppas att Babsan är så mycket feminist att hon förlåter mig.

Till råga på allt elände är feministen Kerstin Thorvall död.  Det är kanske är skönt för henne, hon verkade ha det jobbigt på slutet. Jag var inte så intresserad av hennes memoarer eller hennes böcker om rätten till kvinnlig sexualitet, jag tillhör en annan generation. Men ”Boken till dig” gjorde ett outplånligt uttryck på mig på 1960-talet, en dörr in till det pirrande vuxenlivet och till modet som andades Paris. Kerstins fantastiska modeskisser och kärnfulla texter. Utan Kerstin Thorvall skulle vi aldrig ha vetat att en välklädd kvinna aldrig bär fler än två accessoirer i samma färg.

Hoppas du äntligen fått frid, Kerstin.

http://www.ordochhandling.se

Men El Classico gick i Madrd

13 april 2010

Vägg på Carrer Comte d´Urgell

Just åter från Barcelona, ja jag säger det igen: just åter från Barcelona, för det känns så häftigt att äntligen vara en av dem som kan säga just det, finner jag den gråa snön som omger vårt hus rent outhärdlig. Nu regnar det, det kan man vara lycklig över för regn äter snön säger den  norrbottniska visdomen som odlats sedan samer och kväner först började diskutera om vem som äger landet.

Barcelona var precis så fantastiskt som man hoppas att en storstadstripp i april ska vara men sällan är.  Vi jagade på i vindens skugga och beundrade nyutsprungna träd och vacker arkitektur. Jag drack inget vatten i fontänen som lovar att man ska få komma tillbaka (jag tror generellt sett att det är bra att undvika att dricka vatten ur fontäner på storstadstripper) men jag ska ändå dit igen.

Jag blev så förtjust i denna världsstad att jag till och med blev besviken för att ingen fotbollsbiljett ingick i reseplaneringen. Gatorna låg öde och människor flockade på barerna. Varje mål och slutsignalen firades med nya fyrverkerier.

Varför tror dom att det går fortare?

Till och med resan gick bra utan förseningar. Däremot undrar man vilken skola resenärerna på Arlanda och Kallax gått i, när de tränger sig fram till bagagebandet som tonårsflickor på ett Ola-biljettsläpp. Ingen utom de åtta som hänger över bandet har en chans att se vilka väskor som kommer på bandet. Eller har det med konstruktionen på svenska bagageband att göra? Kan man kalla in en katalansk konsult här?