Arkiv för november 2008

Att nästan inte få besikta en bil

26 november 2008

Men hur tänker ni egentligen, Bilbesiktningen?

Idag, när november månad bara har några stackars ynka dagar kvar innan denna trista höstmånad blir julmånad, når oss en kallelse till bilbesiktningen. Inställelsetid: augusti 2008 – december 2008. Ööööh, alltså av fem möjliga besiktningsmånader återstår bara en enda innan Passaten beläggs med körförbud.

En information så obegriplig och otänkbar att maken inte förstår varför jag blir upprörd över den begränsade tiden, eftersom han – trots att han tydligt ser siffrorna – inte kan föreställa sig att Bilbesiktningen skickar ut en så korkad kallelse, utan hela tiden tror att det är en kallelse till nästa höst, 2009.

Men det är det inte. Vi går in på tidbokningen på nätet och hittar som tur är en tid som går att passa in i almanacka och vardagstillvaro innan körförbudet är ett faktum. (Detta blir typiskt en av de tre saker jag ikväll – liksom alla kvällar – lite tvångsmässigt antecknar att jag är tacksam över!)

Och du Bilbesiktningen: det heter besiktiga och inte besikta.

Att informera när man inget vet

25 november 2008

Igår för två år sedan avled Alexander Litvinenko i sviterna av en poloniumförgiftning i London, ett mord som orsakade ett efterskalv av kalla kriget, som fortfarande inte har stillnat helt.  Strax efteråt hittades spår av polonium på tre British Airways-plan, som bland annat flugit på Stockholm.

Dåvarande informationschefen på Strålskyddsinstitutet berättade i efterhand om dramatiken kring denna händelse och om det svåra i att informera när man ingenting vet. Britterna lade locket på och enligt SSI var det medierna som styrde utvecklingen.

– Det var ett strategiskt beslut att säga att vi inget visste. Det var först efter flera veckor vi visste att det var en icke-händelse.

En komplicerande faktor var att det förutom att så småningom vara en icke-händelse också var en händelse som ingen hade riktigt ansvar för.  Vem ägde frågan och hade informationsansvaret?  Storbritanniens regering? Sveriges? Flygbolaget? Luftfartsverket? Länsstyrelserna i de län där planen landade?

Här kommer en liten övningsuppgift för dig som tycker dig vara bra på kriskommunikation:

Vad skulle du ha gjort om du hade varit informationschef på SSI och blivit väckt mitt i natten av en journalist som frågar hur du vill kommentera att man funnit ett radioaktivt ämne på flygplan som svenska passagerare färdats i?

(Tänkbart svar: SSI kände att de inte kunde bolla runt frågan i syfte att hitta den ”rätta ägaren”. Med hjälp av You Call i Piteå satte de upp ett telefoncenter, dit 1000-tals människor ringde under de följande veckorna. En lyckad insats, enligt informationschefen, som menar att SSI aldrig hade klarat anstormningen själva. Men problemet om vad man skulle svara kvarstod. Telefoncentrat kunde bara ge faktasvar om polonium, hur farligt det är, vad man ska göra om man tror man kommit i kontakt med det etc. Och det räckte ganska långt…)

Varje dag bättre än en gång i månaden

21 november 2008

(Man skulle ha önskat att rubriken handlat om sex, men det gör den inte…)

Nej, men under avdelningen riskkommunikation har jag funderat på rekommendationen att kvinnor bör undersöka sina bröst i samband med mens en gång i månaden för att tidigt upptäcka knölar och andra oväntade fynd.

Förutom det faktum att ganska många kvinnor inte längre har mens en gång i månaden, så tycker jag det vore bättre att rekommendera daglig undersökning i samband med duschning. Ju fler gånger man ställer upp i Melodifestivalen desto större är chansen att vinna. Den sannolikhetsteorin måste väl gälla även cancerförebyggande åtgärder?

Pirater täpper till kanalen

20 november 2008

När jag var liten pratade min pappa ofta beundrande om bygget av Suezkanalen som förband Röda Havet med Medelhavet och möjliggjorde att handelsfartygen slapp åka runt hela Afrika. Modern ingejörskonst som fick en dramatisk effekt på världshandeln.

När SSAB nu p.g.a. rädslan för sjöpirater vid Afrikas Horn beslutar att låta sina kolfrakter till Oxelösund gå runt hela Afrika i stället för på pappas sätt, så kan man väl säga att dessa pirater på något sätt skriver historia.  Back to 1867. Eller i alla fall 1975. Börje skulle inte ha tyckt om det.

Eller hur?

18 november 2008

Bostadsföretaget Lulebo kommunicerar med sina hyresgäster och hoppas att hyresgästerna tycker som dem. Ger associationer till lappen ”Här städar vi efter oss – såväl svarta som vita”, tagen från tvättstugan dagarna efter att en somalisk familj flyttat in. Läs mer i David Batras superkuliga bok ”Den som inte tar bort luddet ska dö!” och du kan knappt hålla dig innan du får sätta upp en lapp på Lulebos klämkäcka plakat.

Säkert?

Säkert?

Oviktig stannar hemma

17 november 2008

En studie från det amerikanska John Hopkins-centret för sjukvårdsberedskap visar att endast 53,8 % av den tillfrågade vårdpersonal tänkte gå och jobba vid en väntad världsomfattande influensa i stil med spanska sjukan eller asiaten. Resten skulle ta hand om sina anhöriga eller se till att de själva inte smittades.

Den enskilt viktigaste faktorn för om man tänkte gå  och jobba eller ej är hur viktig man upplever att man är på sitt arbete. Den som inte upplever att det spelar någon roll om han/hon är där eller ej gör andra val. En tanke att ta med sig in i all organisationsutveckling?

Normalitetsglasögon ger sämre blick

13 november 2008

När jag står vid kassan och just har packat upp mina varor på bandet ser jag honom. En ganska tufsig man i 35-årsåldern med ett barnsligt utseende. Han stirrar mig rakt i ögonen och går med bestämda steg rakt mot mig. Hjälp, vad är det här för ett miffo? Varför tittade jag inte bort? Varför åkte jag inte till en annan affär? Han bor säkert på något gruppboende och nu tänker han börja prata med mig.

Värre än så. Han ställer sig tätt bakom min högra axel och tar tag i varukorgen som jag just försöker ställa i därför avsedd trave. Han vrider den ur mina händer och säger med bestämd röst: Den här tar jag hand om!

En känsla av lättnad fyller mig. Alltså är han bara något slags weirdo som nöjer sig med vilja handla i just den korgen som just jag handlat i. Nåt slags tvångsbeteende, säkert. Han är nöjd nu. Han tänker inte fortsätta kräva min uppmärksamhet.

Medan jag betalar mina varor ser jag honom gå tillbaka till utgången där varukorgarna för nya kunder står uppstaplade. Han stoppar min korg högst upp i en av travarna och ropar med belåten röst till kassörskan: ”En till! Jag hjälper till! ”

Kassörskan muttrar med trött stämma; ”jaja” , antagligen less på att ha denne självutnämnde butiksordningsman omkring sig varenda dag.

Och jag skäms. Korgmannen har en viktig uppgift  – om än självpåtagen – som ska lösas på ett grannlaga sätt medan jag står halvblind bakom mina ängsliga normalitetsbrillor och tror att utanförskap smittar. Jag går ut i solen och ställer mig och tittar på vinterns första snö.