Arkiv för september 2010

Högt pris på livskänsla

28 september 2010
Lönnlöv

Lönnlöv från Lilljansskogen

Jag gick en morgonpromenad längs Valhallavägen för att komma till  Lilljansskogen. Passerade Sophiahemmet med dess vackert upplysta tegelfasad, gräsmattan innanför grindarna täckt av en guldgul matta av lönnlöv.

Minns hur jag kom samma väg en junidag för sju år sedan. Min pappa låg på sjukhus i Tumba(med facit i han skulle det visa sig att han faktiskt låg för döden i Tumba, men jag hade inget facit då), min mamma hade opererats för cancer på Sophiahemmet. Min syster och jag for som skottspolar över Stockholm för att gå på vårdplaneringsmöten och sitta på sjuksängskanter.

Jag tror också att jag hade någon form av magsjuka, men jag dolde det väl för jag tänkte att dom inte skulle släppa in mig på något sjukhus om det blev känt.

Trots allt detta elände: jag minns en mycket stark förhöjd livskänsla, som att jag stod mitt i livet och det var så här det var. Jag önskade mig ingen annanstans, jag bara var just där jag var.

Nu: livsbitarna på plats. Sorgen efter pappa klingat av, mamma klarar sig bra. Barnen är friska, huset är fint, jobbet knogar på. Allt är som det ska vara, men jag känner mig nedstämd.

Det är förstås hösten jämfört med försommaren. Det kan vara många saker, men det är också som att jag kräver det där lilla extra, balanserandet på den smala kanten för att riktigt känna att jag lever. Liv och död. Kärlek och sorg. Kontrasterna som gör tillvaron tydlig.

Priset för att jag ska känna mig levande är rätt högt.

http://www.ordochhandling.se

Annonser

Marianne hittar 50-talsstämningar i modern film

25 september 2010
Polisbil filminspelning

Den här filmen har jag inte sett än

Bra affärsmöte i Uppsala igår. Stan var avspärrad för inspelning av den amerikanska Milleniumvarianten, skulle så småningom även omfatta luftrummet enligt uppgift.

Polisbilarna var snygga, men själv minns jag bäst amazonerna. Jag är väl för ung. En liten mus korsade förskräckt gatan där vi alla stod och glodde på de rekvisiterade 50-talsbilarna. Dom får nog göra om husfasaderna också om det ska bli bra. Jag kan inte minnas några bankomater från min barndom, men å andra sidan bodde jag inte i Uppsala.

Sen var jag så bioinspirerad, så väl tillbaka i Stockholm gick jag på ”the kids are all right”. Marknadsförd som komedi, men jag tyckte den var ganska allvarlig. Hur vårdar man relationer? Om man som vuxen människa inser att man inte kan få allt av en enda människa, hur hittar man gränsen för ”tillräckligt bra”?

Filmen gav mig mycket tankar om manligt och kvinnligt, denna eviga frågeställning. Annette Benning som den manliga i förhållandet med kortklippt hår och ett rättframt sätt (är det verkligen så att lesbiska par alltid innehåller en Man och en Kvinna, vad är det då för mening att vara lesbisk?).

Men inte var Annette Benning särskilt maskulin jämfört med den slarviga och skäggstubbige bohemen som kom dånande på sin motorcykel. Hon var mest ängslig och ompysslande som mödrar tenderar att vara något mer än fäder. Vad är kärnan i det maskulina och i det feminina? Hur känner vi så instinktivt att donatorn representerar något annat, något farligt? Det som också den klassiskt  feminina Julianne Moore söker hos honom (en kort period).

Annette Benning har en intressant replik när hon avfärdar den påträngande spermadonatorn: Det här är inte din familj, det är min familj och du är en inkräktare! Här anar man lite maskulina vibbar hos manusförfattaren – det är en manlig intervention att utropa detta. Men är det det? Starka kvinnor tar väl också hand om sina ungar?

Det var en väldigt konventionellt film, trots att den gjorde mig både vemodig och brydd. Det mest okonventionella var att ”The mothers” förehavanden oavbrutet delades med deras barn. Så tycker jag sällan det fungerar i heterosexuella familjer. Där tvättar vi vår smutsiga byk för oss själva och visar den inte för barnen, för det tycker vi vore incestuöst. Till exempel att förklara för dem varför vi tänder på gayporrfilm.

Julianne Moore, sinnebilden av en Riktig Kvinna med sensuell mun och flygiga röda hårslingor , sätter sig vid ratten när familjen upplever ett fysiskt uppbrott efter att just mentalt ha förenats efter krisen. Så skönt att det var hon som fick köra hem från college och inte hennes manhaftiga (?) fru  – jag hade direkt associerat till filminspelningen i Uppsala och tidsandan där!

http://www.ordochhandling.se

Ni kan skylla på mig

20 september 2010

Den som är utan skuld kaste första stenen, stod det i min barndoms bibel. Här kastas inga stenar. Jag bär min skuld som en säck fuktig ved inför en lång kall vinter. Obehaglig, onyttig och antagligen oundviklig.

I våras när jag startade gruppen ”Välkommen till Sverige” och sedan lade ner den för att den gick totalt överstyr av hackande och glåpord av könskaraktär, så fick jag ett mail (jag fick många av tacksam och uppmuntrande natur, men jag fick också detta). Det kom från en helt vanlig gmailadress med ett helt vanligt för- och efternamn och innebörden var att denna person tackade mig för mitt bidrag till att de nationella krafterna skulle vinna mark i höstens val.

Lugnt, sansat. Ingen anonym avsändare som påminner om befattningshavare i Hitlertyskland. Skrämmande i sin trosvisshet att SD skulle komma in i riksdagen. Det trodde inte jag. Jag trodde det handlade om ett antal gaphalsar.

Nu vet jag att jag hade fel. Nu vet jag att jag i likhet med många av mina vänner underskattade hur många som lockats av SD:s paroller och fokusering på invandringspolitiken som roten till allt ont i 2010-talets Sverige.

Men vilka är dessa människor? Jag läste många uppjagade kommentarer på FB i våras och jag kan förstå dem som bor i Rosengård eller Bergsjön och som tycker att invandringen passerat den gräns vi klarar. Även om jag inte delar deras världsuppfattning så kan jag förstå brandmän och ambulansförare och väktare som är less. Att de till slut tycker att de bara ser analfabeter, stenkastare och våldtäktsmän på sina pass. Och alla kommer från Utom-Europa.

Men i mitt valdistrikt Bodsvedjan, en välmående by strax utanför Boden, med drygt 600 röstberättigade, röstade 34 personer på SD. ”Har ni många somalier i Bodsvedjan?” som en av de rabiata skrev på min FB-sida i våras för att bevisa hur lite rätt jag hade att välkomna invandrare till Sverige.

Nej det är ju just det vi inte har. Så varför röstar ni då på SD? Jag förstår ingenting. Hur kan 5,6 % procent av svenska folket rösta på SD? Har ni alla erfarenhet av stenkastning, våldtäkter och narkotikabrott? Jag är rädd för er rädsla.

I Norrbottens-Kuriren i morse fanns en artikel om (s) valvaka i Luleå. Där steg jublet vid ett tillfälle under kvällen: nämligen när Alliansen hade egen majoritet och SD inte skulle agera vågmästare. Jag ställer mig upp i respekt för sådana förlorare.

http://www.ordochhandling.se

Valvakuum?

17 september 2010

Valvaka enligt Wikipedia: Valvaka kallas den procedur som innebär att man inväntar ett valresultat av ett val eller en omröstning. Valvakor sänds ofta i TV. På grund av den tid som rösträkningen tar, så pågår valvakan ofta in på småtimmarna.

Valvakuum enligt M Berg: den totala brist på beslutsmässighet som infinner sig cirka ett år innan ett riksdags- , landstings- eller kommunalval och som innebär att alla belsut om inriktning, investeringar eller inköp av tjänster skjuts på tills valresultatet är slutligen fastställt. Valvakuum blir särskilt tydligt den sista månaden innan valdagen då hela den offentliga delen av samhället paralyseras.

http://www.ordochhandling.se

Hur kunde det hända? Och i Piteå?

14 september 2010

Igår polisanmälde Demensförbundet Piteå kommun för deras demensvård, såsom den skildrats i Uppdrag Granskning förra veckan. Jag begriper ingenting.

För 6-7 år sedan höll jag på att skriva en inspirationsbok om äldreomsorgen i Piteå tillsammans med en god vän som var mycket insatt i frågan. Den skulle handla om den unika Piteåmodellen, om personalpooler som garanterade heltidsanställning, om delaktighet och budgetansvar och om att bygga verksamheten underifrån i stället för uppifrån.

För så fungerade äldreomsorgen i Piteå. Omsorgschefen fick illustrera den eftertänksamme norrlandsfilosofen när han cyklade till jobbet i tv (i ett annat Uppdrag granskning? Minns inte!) och redogjorde för sin tankar och sin modell. Och jag har sällan mött så inspirerad personal. Jag pratade ofta om Piteåmodellen och dess ledarskap när jag jobbade med andra utvecklingsprojekt.

Det var kul att skriva boken, men den blev inte riktigt bra. Den tappade fart och samtidigt började nedskärningarna i äldreomsorgen. Kunde man behålla bokens vinkel eller krävdes omskrivningar i takt med de politiska besluten? Så sent som förra vintern beslutade vi att projektet var dött.

Och nu känns det – skamset nog – som att det var tur att den inte skrevs klart. Som att det hade gjort saken värre om man i programmet som nu satt fart på äldrevårdsdebatten viftat med en kolorerad bok och sagt ”Titta! Man har t.o.m. skrutit med den här omsorgen  och så är det så här illa!”

Som om en bok gjort saken värre eller bättre för de dementa på Öjagården. Boken är förstås underordnad. Men hur kunde det hända?

Hur kommer det sig att den förr cyklande äldreomsorgschefen i Piteå kan stå och humma och brumma utan att tydligt ge besked om varför det blivit som det blivit? Hur kommer det sig att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan sitter svarslös i tv? Är det bara Janne Josefsson och hans infernaliska klipptekniks fel?

Nej, jag tror att kommunalrådet skulle framstått som mycket tydligare och trovärdigare om han i tv sagt att Piteå kommun faktiskt prioriterat annat framför äldreomsorgen de senaste åren. Att han kanske aldrig förstått vilket varumärke Piteåmodellen varit.

Och jag tror att äldreomsorgschefen inte behövt vara så hänsynsfull mot rollfördelningen mellan tjänstemän och politiker i kommunen utan faktiskt tagit bladet från munnen och deklarerat att besparingar genom politiska beslut underminerat ett av Sveriges bäst fungerade äldevårdssystem.

Jag har full respekt för de undersköterskor som gått till media för att få till stånd en förändring. Stora folktalare bägge två med en stark känsla för vad som går hem i tv-soffan. Uppenbarligen krävdes ett muckrakerprogram av Uppdrags Gransknings kaliber för att få till färska pengar från kommunledningen.

Jag hoppas att debatten inte stannar vid skandalreportaget från Piteå kommun utan att den förs vidare i alla kommuner och i alla budgetberedningar. Så att äldrevården får en chans att visa vad den går för. Så kanske jag får göra nytt försök med boken igen.

http://www.ordochhandling.se

Om att sanningen skapar trygghet men kräver åtgärder

09 september 2010

Kommentar per mail från Ann-Kristin till gårdagens blogg:

”Ett mycket viktigt skäl till varför man ska säga sanningen, är att det skapar trygghet om man dessutom samtidigt erbjuder ett gott omhändertagande. Om man på Arlanda sagt ”ni kommer att stanna här ett dygn” och samtidigt erbjudit någonstans att bo, mat och vänligt bemötande tror att att situationen blivit enklare att acceptera. Mina erfarenheter från arbete i akuta katastrofsituationer är att vår främsta uppgift varit att förmedla ”nu är du trygg” samtidigt med ett gott omhändertagande och mycket information.”

Så är det naturligtvis. Om någon kan garantera trygghet tror jag också att drastiska besked är bäst även i livshotande situationer, mycket därför att de ändå utgår från att människor har förmåga att fatta egna beslut om de har tillgång till den samlade informationen.

Problemet för gruvarbetarna är väl att det kommer att vara svårt att visa att man på alla sätt kan säkerställa deras trygghet i flera månader. Nya ras kan ju inträffa och deras bekvämlighet sätts ju stundligen på prov, varför myndigheternas och gruvbolagets trovärdighet kommer att granskas kontinuerligt.

Beträffande den i sammanhanget mycket lättviktiga krisen på Arlanda, så var problemet det klassiska: den personal som hade att informera oss resenärer hade inte tillgång till all aktuell information eller möjligen inte mandat att berätta hur det låg till. De kom alltså i kläm mellan direktiv och arga turister. Vi hörde senare när vi äntligen kom fram tillKalabrien att det varit mycket lättare för de lokala representanterna. De hade långt till sina chefer och till regelböckerna, så de hade bara handlat efter eget huvud och det hade förstås fungerat bra.

Ann-Kristin heter Lundmark i efternamn och hennes företag har en hemsida. Läs mer om hennes föreläsningar om kris och sorg där.

www.ordochhandling.se

Den berömda Meningen slår till i Sävast

08 september 2010

Det kan ha varit i Vetenskapsradion jag hörde henne...

I söndags morse vaknade jag med den bestämda övertygelsen att jag skulle gå i kyrkan. Det händer inte varje vecka, det var säkert flera månader sedan sist.

Jag slängde mig på cykeln och hojade till Sävast i höstluften, lagomt pigg och kroppsligt välmående. På väg över parkeringen hälsade jag artigt på några okända som var väg från sin bil in i kyrkan. En av dem såg – vagt – bekant ut, men jag försökte inte leta i minnets korridorer efter henne.

Några dagar innan hade jag lyssnat på ett program om de instängda gruvarbetarna i Chile. Man intervjuade en psykolog som fick yttra sig om risker för skadeverkningar på de instängda. Det var ett intressant program och jag blev glad för jag kände henne. Hon heter Ann-Kristin och bor i Stockholm. Vi gick en skrivarkurs för Anita Goldman i Sörmland förra året. Jag tänkte mycket på henne dagarna efteråt och på vad hon sagt i programmet (hittar inte detta program på nätet; här ett annat bra inslag om gruvarbetarna!) Kanske kunde jag ta upp henne för Ord&Handlings räkning och ordna någon utbildning om kriser och sorg?

Sittandes i kyrkbänken i Sävast insåg jag plötsligt att kvinnan som tände ljus framme vid koret och min kompis från radion var samma person! Jag hade bara inte kopplat ihop de två olika världarna.

Vi blev överraskade bägge två. Hon var i kyrkan i Sävast för att en norrbottnisk släkting avlidit, jag p.g.a. en ingivelse på sängkanten. Vi pratade en stund och hann till och med komma in på konkreta affärsförslag kring krisfrågor.

Nej, jag tror inte på Meningen, jag tror inte på Synkronicitet, men medge att Slumpen härjar väl så vilt ibland! Nu håller vi kontakten.

Det som fångade mig i radioprogrammet var att Ann-Kristin fick frågan: Är det bra att servera hela sanningen på en gång, nämligen att det kommer att dröja fram till jul innan gruvarbetarna kan komma upp till ytan?

Hon svarade ett obetingat ja på den frågan: ”Det är alltid bättre att få en sanning att förhålla sig till”. Det är klassisk kriskommunikation – ”berätta hur illa ställt det är på en gång, så slipper ni återkomma med ständigt sämre nyheter, det skadar bara trovärdigheten.”

Jag måste erkänna att jag ibland har tvivlat på sanningshalten i den sanningen. För några år sedan blev vi fast på Arlanda i ett dygn på väg till Kalabrien. Vi fick bristfällig information av Fritidsresor och många var arga, men jag har flera gånger tänkt om det skulle varit bättre om vi fått hela den bistra sanningen om ett dygns försening i ansiktet direkt. Skulle jag mått bättre av det eller fick jag s.a.s möjlighet att successivt vänja mig vid tanken.

Nu har jag någon att diskutera den funderingen med.

http://www.ordochhandling.se