Arkiv för januari 2009

30 januari 2009

I måndags såg jag dokumentärserien Diplomaterna på tv och fastnade framför rutan med skenande puls och hjärklappning som i värsta thrillern. En semesterledig diplomat, vanligtvis stationerad i Afrika får hoppa in på UD med kort varsel (varför fanns det ingen jourlista?) för att evakuera svenska medborgare från krigets Libanon sommaren 2006.

Inget verkar vara förberett på denna myndighet som har till uppgift att hjälpa svenskar i utlandet och som misslyckats så kapitalt med sin uppgift två år tidigare.  Inga UD-kläder som visar deras svenska identitet, inga telefonlistor, inga checklistor, inga kontakter med Försvarsmaktens operativa insatsledning. Den småfete diplomaten  – en typisk den-där-oansenlige-grabben-som-gick-i parallellklassen-och-inte-blev-vald-till-brännbollslaget-  står som vilken sliten tjänsteman som helst i en krisdrabbad kommun med luren i näven för att skaffa resurser och överblick och antagligen beslut också. Väl på plats irrar UD_delegationen som yra höns i Larnaca och i Beiruts hamn, väntandes på en buss med svenskar som kanske eller kanske inte skall komma.

Och då ska vi veta att evakueringen från Libanon 2006 för oss som arbetat i krisberedskapssvängen framställs som en mycket framgångsrik insats till skillnad från tsunamiinsatserna. Och visst är det skönt att ha facit i hand  i denna thriller, som började så nervkittlande på tv i måndags.  För någonstans i detta kaos finns ett hopp om att man kan klara av att lösa till synes hopplösa situationer fastän allt startar med totalkaos. Man går och köper Sverige-ryggsäckar och Sverigekepor i en souvenirshop på Arlanda, man börjar dela ut arbetsuppgifter och man skaffar sig ett hotellrum som blir ett stabsrum.

God krishantering är en lagom blandning av planering och flexibilitet. Att se dessa höjdare brista i gråt för att de i ren förvirring och utmattning hoppat på båten tillbaka till  Cypern fastän de borde stannat kvar i Beiruts hamn eller nervöst tvinna sina fingrar när de försöker få ett beslut om skydd från Särskilda skyddsdgruppen, det gör i alla fall mig lite optimistisk. Man kanske inte behöver vara en general Schwarzkopf eller en Lottie Knutsson för att lösa uppgiften.  Man kanske kan göra det man är bra på och sakta men säkert knoga sig framåt. Alltför många av mina f.d. krishanterande kollegor tror att om man gjort en plan, så är allt lugnt.  Då kan man bara följa den.

Lika glad blir jag när jag läser i DN att f.d. generaldirektören Pia Enochsson får blåsor i munnen och spruckna naglar när hon stressar. Inte för att dessa krämpor är något jag unnar henne, men för att det får en generaldirektör att framstå som mänsklig. Nästan lite lik mig.

Annonser

Suget efter lingon i januari

23 januari 2009

kamera-018Jag kan grubbla mig sömnlös över vad som hände!

Hade någon (säkert en hon) tänkt sig tillvaron som en oavbruten sparkfärd på vintriga vägar mot evigheten tillsammans med den älskade? Ett gröna vågen-liv i en röd stuga med fårhushållning, torkad svamp och försäljning av hemkokt, närproducerad lingonsylt?

Och så sket sig allt.  Fästmannen svek, finanskrisen slog till och några lingon orkade hon aldrig plocka i höstas när hon bara låg på en soffa och grät efter det liv som aldrig blev. Livet blir ju nästan aldrig (som vi tänkt oss).

Men lite lingonsylt kan man ju alltid pigga upp sig med…? Om man bara hittar några lingon i januari.

Vi läste aldrig varandras tankar

18 januari 2009

Idag blev jag utskälld av en man från ett stort företag. Han var föreläsare på ett seminarium jag anordnat i höstas och han var arg för att jag lagt ut hans dokumentation på Internet. ”Jag är besviken” sa han med darr på stämman.

Han hade ju rätt. Vi hade aldrig gjort någon formell överenskommelse om utlägg på Internet (vilket jag alltid fr o m nu ska ha skriftligt på). Jag bara utgick ifrån att eftersom han var informerad om att hans dokumentation skulle spridas till deltagarna på seminariet, så kunde den också ligga på Internet. Man ska inte utgå från saker, man ska vara tydlig.

Det var varken han eller jag. Hans dokumentation avslöjade  tydligen känslig information från företaget och det sa han aldrig till mig i höstas. Det borde jag ha förstått, menade han. Jag hatar när folk tycker att jag borde ha förstått saker. Jag vill att manniskor är TYDLIGA mot mig och berättar vad som får skvallras vidare och vad som inte får publiceras.  Jag vill det så mycket att jag t o m föreläser om det.

Men den föreläsningen hade inte han hört och antagligen hade han tyckte samma sak ändå. Jag bara önskar att han inte hade skällt ut mig. Jag blev så ledsen. Han hade kunnat säga: oj, nu blev det lite galet. Vi på vårt företag ser inte gärna att intern information sprids på Internet, så jag vill att du tar bort det bildspelet så fort som möjligt.

Så mycket hellre jag hade tagit bort materialet då. Nu gjorde jag det ändå. Och var lite ledsen.

Ge varje man en egen blomma!

09 januari 2009

Alla bra fredagseftermiddagar kännetecknas av att man tar sig tid att läsa Bodil Malmstens blogg. Idag skriver hon om Roberto Saviano. När han talade på Svenska Akademin i december tillsammans den likaså dödshotade Salman Rushdie, fick han blommor.

Då sa Saviano: In my country only men who die get flowers.

Vem kan man lita på?

08 januari 2009

Å nu skulle man väl skriva något om Gazakonflikten, men varför och hur? Hur skulle jag kunna tillägga en enda åsikt eller förslag till lösning som inte någon annan världsvan proffstyckare redan uttryckt?

Det känns som för varje tanke som dyker upp i mitt huvud om denna konflikt som i princip pågått hela min livstid, så finns det ett automatiskt, svartvitt argument som hävdar det motsatta. Israel bedriver ett utrotningskrig mot ett helt folk och dödar barn, men å andra sidan känns det inte som om Hamas vore ett parti som jag skulle rösta på i ett fritt val. 

Lite vägledning i mina ställningstaganden tyckte jag att jag fick jag när jag hörde norska läkare på tv fördöma kraften i och arten av Israels attacker. Det kändes som ett neutralt utlåtande av opartiska hjälpare. Jag drar öronen åt mig när jag i DN idag läser att en av dem är en revolutionär kommunist som uttalat sitt stöd för 11 september-attackerna i USA.  Vad säger Mikael Wiehe när man inte ens kan lita på en man i grön operationsrock?

Och mitt i min förvirring blir jag påmind om den oförståelse jag alltid känt inför det faktum att något så rättsvidrigt som själva kriget har egna lagar och att man kan bli ställd inför domstol för krigsförbrytelser.  Med all respekt för att Gazaborna behöver det andrum de kan få, men jag tycker det är cyniskt att sluta skjuta klockan tolv och sedan börja om igen klockan tre. Det måste vara den mest överlägsna maktdemonstration man kan tänka sig, helt förbehållen den som är stark nog sätta spelreglerna. Lika cyniskt är det väl att andra hävdar att Gazaborna fått det dom begärde, eftersom de valt väpnad kamp framför Fatah.  De som röstade på Fatah, träffas de inte under eldgivningen?

Är mor sjuk eller journalistiken döende?

04 januari 2009

Något blev konstigt i mellandagarnas debatt om illegal björnjakt i Sarek. Landshövding Per-Ola Eriksson är enligt Sveriges Radio Norrbotten kritisk till naturfilmarnas dom över förvaltande myndigheter som inte klarar av att skydda björnen mot illegal jakt. Han förnekar dock inte på reporterns fråga att illegal jakt existerar, men påminner om att vi har rätt att jaga björn i Sverige.  I Sarek?

Om det nu är så som landshövdingen säger att det går bra att balansera förvaltning av rovdjursstammen och rennäringens intressen, varför gav han inte ett antal exempel på hur länsstyrelsen balanserar detta dilemma? Varför motbevisade han inte de påståenden som finns i debattartikeln på punkt efter punkt, som att samebyarna krävt att björnforskningsprojektet ska stoppas?

Eller var det helt enkelt en alltför hovsam journalistik som inte krävde pålästa svar utan nöjde sig med svepande formuleringar?