Marianne hittar 50-talsstämningar i modern film

Polisbil filminspelning

Den här filmen har jag inte sett än

Bra affärsmöte i Uppsala igår. Stan var avspärrad för inspelning av den amerikanska Milleniumvarianten, skulle så småningom även omfatta luftrummet enligt uppgift.

Polisbilarna var snygga, men själv minns jag bäst amazonerna. Jag är väl för ung. En liten mus korsade förskräckt gatan där vi alla stod och glodde på de rekvisiterade 50-talsbilarna. Dom får nog göra om husfasaderna också om det ska bli bra. Jag kan inte minnas några bankomater från min barndom, men å andra sidan bodde jag inte i Uppsala.

Sen var jag så bioinspirerad, så väl tillbaka i Stockholm gick jag på ”the kids are all right”. Marknadsförd som komedi, men jag tyckte den var ganska allvarlig. Hur vårdar man relationer? Om man som vuxen människa inser att man inte kan få allt av en enda människa, hur hittar man gränsen för ”tillräckligt bra”?

Filmen gav mig mycket tankar om manligt och kvinnligt, denna eviga frågeställning. Annette Benning som den manliga i förhållandet med kortklippt hår och ett rättframt sätt (är det verkligen så att lesbiska par alltid innehåller en Man och en Kvinna, vad är det då för mening att vara lesbisk?).

Men inte var Annette Benning särskilt maskulin jämfört med den slarviga och skäggstubbige bohemen som kom dånande på sin motorcykel. Hon var mest ängslig och ompysslande som mödrar tenderar att vara något mer än fäder. Vad är kärnan i det maskulina och i det feminina? Hur känner vi så instinktivt att donatorn representerar något annat, något farligt? Det som också den klassiskt  feminina Julianne Moore söker hos honom (en kort period).

Annette Benning har en intressant replik när hon avfärdar den påträngande spermadonatorn: Det här är inte din familj, det är min familj och du är en inkräktare! Här anar man lite maskulina vibbar hos manusförfattaren – det är en manlig intervention att utropa detta. Men är det det? Starka kvinnor tar väl också hand om sina ungar?

Det var en väldigt konventionellt film, trots att den gjorde mig både vemodig och brydd. Det mest okonventionella var att ”The mothers” förehavanden oavbrutet delades med deras barn. Så tycker jag sällan det fungerar i heterosexuella familjer. Där tvättar vi vår smutsiga byk för oss själva och visar den inte för barnen, för det tycker vi vore incestuöst. Till exempel att förklara för dem varför vi tänder på gayporrfilm.

Julianne Moore, sinnebilden av en Riktig Kvinna med sensuell mun och flygiga röda hårslingor , sätter sig vid ratten när familjen upplever ett fysiskt uppbrott efter att just mentalt ha förenats efter krisen. Så skönt att det var hon som fick köra hem från college och inte hennes manhaftiga (?) fru  – jag hade direkt associerat till filminspelningen i Uppsala och tidsandan där!

http://www.ordochhandling.se

Annonser
Explore posts in the same categories: Livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: