Karma på Stockholms Central

Bra ställe för världsförbättrare

I Stockholm igen. Hemma-borta, borta-hemma.

På SL-Center på Centralen försöker en äldre man i poplinrock få reda på varifrån buss 47 går. Detta trots att hans nummer inte kommit upp på displayen än. Tjänstemannen, i detta fall en invandrad kvinna med mörkt hår och tuggummituggande käkar undertrycker sina gäspningar och svarar inte på hans frågor. Hon bara skakar långsamt på huvudet, liksom för att antyda att han är helt fel ute. Hon kväver en gäspning till och slötuggar lite.

För varje gång den lille mannen i rocken ställer sin fråga på nytt höjer han rösten och TALAR ÄNNU TYDLIGARE, eftersom han utgår ifrån att hon antingen är utländsk idiot eller hörselskadad: ”Var – går – buss – 47?”

Detta får han aldrig veta. Han ger upp, vänder sig lite hjälplöst mot nummerlappsmaskinen, som om han tänkte att om han tar rätt nummer, så kanske hon förstår vad han menar.

Jag tar några steg fram mot honom och förklarar att buss 47 mot Djurgården går från Klarabergsviadukten och förklarar hur han kommer dit. Han lyser upp och ser tacksam ut.

Det blir min tur. Jag tänker att jag har otur som kommer fram till den tuggummituggande kvinnan. Men hon är trevlig. Vi skojar om hur jag nästan river stället när jag håller på att peta ner kortläsaren från disken och diskuterar varför momsen anges till 6% när man handlar kort på SL-Center men till 0% på Pressbyrån en trappa upp.

En charmig norrländska med viss kunskap om Stockholms kollektivtrafik och har lättat upp tillvaron för två av sina medmänniskor. Varför är inget svart eller vitt utan liksom gråmelerat vid närmare granskning? Varför är inte människor så goda eller otrevliga som man först tror?

Tio minuter senare ser jag den lille mannen irrandes runt närmare T-banenedgången till. Jag går inte fram. I stället fastnar jag med min stora resväska i spärren med mig själv på andra sidan skjutdörrarna. Jag ber efterkommande om hjälp att öppna spärrarna igen. Alla stressar förbi och verkar oberörda.

Tills en ung kvinna musik i öronen förbarmar sig, rycker loss väskan och drar den bort åt sidan så att jag kan nå den igen. Hon ler när jag tackar henne.

Det fanns en film med Helen Hunt för ett antal år sedan som hette ”Skicka vidare” och om handlade om hur vi har ett ansvar för att fortplanta goda gärningar. Nåt i den stilen var det väl som hände på Stockholms Central denna torsdag vid lunchtid. Eller så hade jag helt enkelt tur.

http://www.ordochhandling.se

Annonser
Explore posts in the same categories: Livet

2 kommentarer på “Karma på Stockholms Central”

  1. Malacoda Says:

    Minns du hur filmen ‘skicka vidare’ slutar? Jo, den lilla killen som startade kedjan knivas ihjäl av tre ligistungar. Frans Kafkas citat ”Var inte alltför optimistisk – ljuset i tunneln kan vara ett tåg” är synnerligen adekvat när man skall summera din illusoriskt bländande solskenshistoria från stockholms central. Du hade helt enkelt tur.

    Life´s a bitch, then you die /Malacoda

    • sparrismb Says:

      Jo jag brukar ha det. Häromdagen blev jag nästan rånad på väg 97 av en invandrare, men det gick bra, det med.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: