Tandvården en personlig fråga och just idag närmast privat

Skammens verktyg

På semesterresan för tre veckor sedan fick jag ont i munnen, någon slags inflammation. Det gick över, men för säkerhets skulle beställde jag tid hos tandläkaren. Där har jag nu varit på morgonen.

Bister sanning: inflammationen är kvar i en tandköttsficka som är så djup att den ger associationer till gruvindustrin. Tandhygienisten var trevlig, men budskapet inte kul: specialtandborstar av olika storlek, specialgel, specialskölj, gnugga morgon och kväll. Inflammationen går över ”om du jobbar på flitigt”,  men fickan återgår aldrig till sitt tidigare jag (tveksamt om tandköttsfickor har ett jag, i mitt fall ett elakartat sådant?). Suck. Men jag är ju en duktig flicka så jag kommer att göra som hon säger. Redan idag går jag till apoteket och köper alla specialpreparat med skammens rodnad på mina kinder.

För det är så märkligt att om jag får ont i halsen eller i en fot så går jag till sjukvården och förväntar mig att dom ska åtgärda detta med hjälp av medicin eller kirurgi. Det finns inget skamfyllt i det.

Mitt förhållande till mina tänder är helt annorlunda. Tänderna känns som en gåva jag fått i mitten på 1950-talet och med hjälp av ett sunt leverne, regelbundet bruk av tandtråd och måttliga mängder socker så kan jag behålla dem hela livet. Dåliga människor däremot, de får hål i tänderna och tandlossning och behöver sätta in reservdelar. Denna morgon har jag närmat mig den nedåtgående kurvan som slutar med döden.  Min inflammerade tandköttsficka känns som ett mycket större bevis på ålderdomen och kroppens förfall än mina eventuella celluliter, ett svikande midjemått och begynnande åderbråck.

Hur har det blivit såhär? Jag har hört talas om män i Norrbottens inland som drog ut alla tänder innan de åkte ut i skogen för att hugga timmer och barn som därför lärdes att det där med tandborstning var inte så noga ”för tänderna skulle ju ändå ut snart”. Det var säkert en kvarlevande del av fattigsverige, men var det inte en mer befriande inställning än min egen – högst moralistiska?

Jag gick hos skoltandläkaren i Hammarby, läste Karies&Baktus och hade fluortant i skolan. Pappas löständer var tabubelagda, medan mammas tandläkarbesök alltid har beskrivits livligt och detaljerat. Tänderna blev på något sätt en symbol för ett Sverige i utveckling där alla hade råd att ha vackra, vita tänder. Alla som ville och tog ansvar, alltså. Friska tänder blev en symbol för ett personligt ansvar. Tandvårdens uppfostrande attityd har förstärkt känslan.

Nu är tänderna varken vackra eller vita längre.  Samhället är förändrat. Tandvårdsreformen hade vi aldrig råd med, tandvården förblev en i princip personlig angelägenhet. Ungdomar har inte råd att gå till tandläkaren och färgen kan fixas genom kemiska processer köpta i påse på de numera avmonopoliserade apoteken. Askmolnen och eurokrisen hotar vår utveckling. Nej,  nu for jag iväg för mycket, det är ju ändå bara en tandköttsficka det handlar om.

Har inte tid att skriva längre. Måste gå och gnugga tandköttet med mina specialverktyg lite grann.

http://www.ordochhandling.se

Annonser
Explore posts in the same categories: Kriser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: