Arkiv för december 2009

Om det bara inte vore för White Christmas

08 december 2009

Jag vill inte ha mer jul på Kungsbron

Jag bor i Boden för tredje gången i mitt liv. Det är helt frivilligt, vilket det inte var den första gången jag flyttade hit 1972. Då var det under tvång och ihållande gråt som jag följde med mina föräldrar från Hammarbyhöjden till Sveafältet. Lite visste jag då om vad världen hade att erbjuda utanför Stockholm.

Nu vet jag mer. Nu vet jag till exempel att bodensare är roligare än de flesta andra människor jag känner, att det är vackert i Bodsvedjan när det snöar och att det tar en timme att gå runt Åbergsfortet. Att solnedgången sedd från en godsvagn mellan Boden och Luleå är vackrare än på de flesta andra ställen jag varit på.

Men allt är inte så fint i Boden. Till exempel står det en anskrämlig plasttomte högst upp på en stolpe vid Kungsbron. Nedanför hans fötter väller två kaskader av glitterlampor upp. Än absurdare blir det när man kommer i närheten av tomten och hör att han sjunger som Chris Rea. Eller som Bing Crosby. Eller ”Mer jul” som Just D. Och säkert också som Carola i Betlehem, vilket måste ge ett helt skruvat intryck i kombination med den tomtekroppen.

När jag hör denna julskvalmusik, som jag för övrigt inte har något alls emot hemma i vardagsrummet med ett glas glögg i näven, så önskar jag att bodensarna inte var så himla kul. För visst är det på skoj?

http://www.ordochhandling.se

Annonser

Att klara det vi är satta att göra

03 december 2009

Fullmåne över Lule älv den 2 december 2009

Varje morgon – om vädret och samåkningen tillåter – så går jag en promenad längs älven innan arbetsdagen börjar. Det är ingen munter sysselsättning, när jag vid sjutiden svänger ut på Artillerivägen i täckbyxor, mössa och tumvantar. Då sover husen och det mesta känns mörkt och ganska dystert.

Någonstans nere vid Svedjevägen när jag passerar postlådan på gamla affären och busshållplatsen där morgontidiga passagerare står och huttrar börjar jag få upp farten och modet.

Riktigt bra blir det inte riktigt förrän jag har passerat reningsverket och går in på den lilla stigen parallellt med älven. Jag tycker att det är otäckt att gå alldeles bredvid älven, den är stor, svart och kall och verkar alldeles obarmhärtig. Längre nedströms, där älven öppnar sig känns det lättare. Jag ser små holmar och glipan ner mot Luleå där himlen färgas av en gryning som kanske kommer om någon timme eller så. Då brukar jag ha kommit ganska långt i min problemlösning.

I morse var det nästan fullmåne och den reflekterades i snön. Den här tiden före jul är både olidlig och samtidigt plågsamt skön. Det är så mörkt och svart ute. Om 18 dagar vänder det. Då börjar ljuset och kraven om. Än får vi gömma oss i decembermörkret och låtsas som att vi klarar det vi är satta att göra, även om vi tvivlar klockan sju på morgonen.

http://www.ordochhandling.se

Jag vill ha enkelt liv

02 december 2009

Three is a crowd

Nu är det  nytt liv. Länge har husnyckeln fått hänga ensam på nyckelringen, men nu får den plötsligt sällskap av två till. En nyckel till kontoret i Luleå – bra påhitt att man får hyra skrivbord efter behov, tack Alice!

En nyckel till nya skrivateljén på A 8 – bra påhitt att medelålders kvinnor kan ha en kreativ ungdomsgård att hänga på – tack Ingegerd med flera för initiativet!

Nu är det nytt liv. Jag har köpt utrustning till ateljén för ett värde av 200 kr idag – skrivbord och två rottingstolar. Nu blir det fler ställen att besöka, fler ställen att sköta om, fler ställen att städa. Dessutom har jag hittat en övernattningslägenhet i Stockholm.

Hur gick det här till? Jag som ville ha enkelt liv, för att citera Rolf Börjlind. Det känns bara bra.

http://www.ordochhandling.se

Hellre datoriserad ordning än vänlig oreda

01 december 2009

Förra torsdagen tillbringades med åldrig mor inom sjukvården i Stockholms läns landsting. Hon hade andnöd, vilket inte kändes bra. Därför följde jag med henne till vårdcentralen för att någon skulle titta och lyssna på henne.

Hon fick komma in till joursköterskan ganska fort. Sköterskan lyssnade och frågade efter hennes symptom, sjukdomshistoria och aktuell medicinering. Mamma är en ordentlig kvinna så hon hade alla mediciner uppskrivna på en lapp i handväskan. Sen fick hon göra ett EKG och komma till jourläkaren. Han frågade efter symptom, sjukdomshistoria och aktuell medicinering. Mamma svarade och visade lappen.

Sen fick vi åka taxi till medicinakuten på Huddinge. Där fick mamma träffa en mottagningssköterska som tog ett nytt EKG och frågade efter symptom, sjukdomshistoria och aktuell medicinering. Mamma svarade och visade lappen. Efter ett tag kom akutläkaren in. Han hade fått resultatet av EKG och ställde frågor om symptom, sjukdomshistoria och aktuell medicinering. Han tog lappen med sig när han gick.

Sen var vi på akuten nästan hela dagen. Jag var tvungen att åka iväg efter fyra timmar, medan mamma fortsatte vänta på en ny läkare som skulle skriva in henne på en geriatrisk avdelning. Jag klan bara gissa vad geriatrikern frågade om och ingen lapp hade hon kvar heller.

En stilla undran från en norrbottning: har dom inga datoriserade system i Stockholm? Hur stor är risken för att en 85-årig kvinna med andnöd och i lite uppjagat tillstånd ska minnas fel om sina mediciner? Är det förenligt med medicinsk säkerhet att alla tanter, farbröder och unga akutfall ska kunna rabbla upp alla tabletter de äter utantill?

Nu mår hon bra och jag kan återgå till att studera sjukvården på tv eller dvd i stället. Den är helst amerikansk, men för min del kan den få heta såväl Grey´s Anatomy som ER. Scrubs har jag aldrig fastnat för. Men på sistone har Nurse Jackie – ett välkommet nytillskott i mitt beroende av sjukhusserier – fått mig att tillägna mig ett nytt tv-beteende: Jag plejar.

Frågar inte så mycket

Nurse Jackie går nämligen så sent på lördagkvällarna att jag föredrar att se henne vid köksbordet på SvT Play på valfri tid. Hur ska det gå för Jackie? Hon började så glatt och obekymrat med både make och älskare, en lyxig engelsk doktorskompis som hon åt förtroendefulla luncher med och hon skällde ut folk på löpande band för den goda sakens skull. Nu knakar det i förhållandena, dottern är olycklig och Jackie börjar blöda näsblod av alla piller hon snortar. Det enda som är sig likt är att hon fortfarande skäller ut folk till höger och vänster.

Nurse Jackie – så fjärran från den svenska vänliga, men ack så blodfattiga sjukvården, där dom bara frågar och frågar efter symptom, sjukdomshistoria och aktuell medicinering men aldrig verkar dokumentera svaren.