Obalans mellan teknik och mänskliga tidbokare

Jag provade aldrig att ringa 112.

Jag provade aldrig att ringa 112.

Nu ska jag gnälla. Jag har försökt närma mig den svenska sjukvården som patient. Vi minns väl alla att ordet patient kommer från ”den som lider”.

Först får man en remiss från sin vårdcentral till Det Stora Sjukhuset. Sen väntar man spänt några dagar på att man ska bli kallad. När brevet från Sjukhuset kommer visar det sig att kliniken infört en ny rutin:

”Det innebär att DU SJÄLV RINGER OCH BOKAR DITT BESÖK (landstingets versalifiering). Då får du en tid som passar dig och vårt bekymmer med om – och avbokningar minskar (min kursivering). ”

Det är bra att klinikens bekymmer med om- och avbokningar minskar. Då blir man effektivare och jag får vård snabbare. Man kanske kunde ha uttryckt sig på ett något annorlunda sätt, så att jag som patient inte får den lite gnagande känslan av att jag är besvärlig som patient för att jag har ett eget liv och egna tider att ta hänsyn till när jag ska boka mitt besök.  Om vårdcentralen dessutom hade varit informerad om förändringen, så hade jag ju som patient kunnat ringa redan förra veckan när remissen gick iväg i det digitaliserade systemet till Sjukhuset.

Jag ringer nu när jag vet hur det ska gå till. Till en telefontjänst som ber mig meddela när jag vill bli uppringd. Nu känner jag mig verkligen besvärlig som patient. Nästan inga tider passar min almancka denna dag, som är fylld av möten. 13.05 kanske kan funka? Då hinner jag prata i telefon innan mötet 13.30?

Sitter i bilen kl 13.05 för att ta emot samtalet så att jag ska få prata ifred. 13.20 ringer Sjukhuset upp. Då börjar det vara lite bråtom till mitt möte. Nej, jag kan inte få någon tid för de har bara fått schema för oktober och de tiderna är slut. Om jag ringer om tio dagar kanske de har fått ett nytt schema som räcker fram till jul och om jag har tur då så hinner jag få en tid före nyår.

– Men varför skickar ni ett sånt här brev till mig om att jag ska ringa om ni inte har några tider att att boka? undrar jag och förstår att det är en korkad fråga att ställa till den undersköterska som har hand om tidsbokningen för hon trasslar in sig i en lång förklaring om hur det var förr när de fick schema för längre tid än nu och att det är politikerna som har bestämt att patienterna ska ringa själva och boka tid.

– Politikerna? säger jag i en frågande ton, för det kan jag väl inte tro att politikerna skulle lägga sig i en sådan  verksamhetsfråga. Jag inser i detsamma att det var verkligen fel sak att ifrågasätta för nu får jag en ny harang till svar.

– Hursomhelst, säger kvinnan i andra ändan, så är det ju gott om tid med den här remissen. Jag antar att hon med gott om tid menar att det fortfarande är två månader kvar innan den så kallade vårdgarantin löper ut, vilket betyder att det inte är någon brådska för Det Stora Sjukhuset att uppfylla sina förpliktelser.

– Jag tycker att det är ganska bråttom, svarar jag. Jag har haft ont sedan i somras.

Sen kommer vi inte längre. Hon kan inte rå för att det på hennes klinik inte går att boka tider mer än två veckor framåt och hon förstår inte varför så hon kan inte ge några vettiga besked. Jag får nöja mig med att ringa tillbaka om tio dagar och hoppas på att de nya schematidern inte tagit slut dom också.

Dom brukar säga att man ska vara frisk för att orka vara sjuk. Jag tänker att man måste vara sjuk för att hinna vara sjuk. Sjukskriven helst. Så man kan hålla på att ringa när vården har möjlighet att svara. Vi har en högteknologisk vård med hypermoderna IT-system som får priser i nationella tävlingar men längst ut i verksamheten sitter det enskilda människor som inte förstår och inte vet vad dom ska svara. Och som möts av suckande patienter som inte har tid att ringa upp igen.

Annonser
Explore posts in the same categories: Kommunikation

One Comment på “Obalans mellan teknik och mänskliga tidbokare”

  1. Lena Says:

    Vilken tur jag verkar ha haft som fick min remiss behandlad innan det nya systemet infördes. Jag har fått ett brev med ett klart och tydligt datum och ett klockslag att passa.
    Brevet anlände till mig med nöd och näppe inom två månader efter besöket på vårdcentralen men tiden i remissen hamnar utanför.
    Jag tror inte jag vågar klaga på det…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: