Tio spänn för en tioåring

Me symboliskt än faktiskt värde

Me symboliskt än faktiskt värde

Han står vid trottoarkanten och sparkar håglöst i lite småsten, 10-11 år gammal i en ljusblå fotbollströja som ser lite sliten ut. Jag är på väg hem från stan på cykel. Just när jag passerar muttrar han något till mig. Eftersom jag har semester stannar jag, backar tillbaka cykeln och frågar vad han vill.

Han vill ha tio kronor. Lite överraskande begäran från en okänd tioåring i sliten fotbollströja. Ser han själv sliten ut? Socialarbetaren i mig går på ett extraskift.  Nja, hel och ren och inga blåmärken. Men det är detta håglösa, detta hängande  med axlarna och sparkande i småsten som väcker instinkten i mig.

– Jaharru, vad ska du med den till? 
– Jag ska köpa en grej som kostar 11 kronor, men jag har bara en…
Han visar denna enda krona som för att göra sin begäran mer trovärdig.
– Vad säger mamma och pappa då? (om vadå, ditt pucko?)
– Dom säger att jag får köpa den (dum fråga får ett dumt svar).
– Har du frågat några andra då?
– Ja, men jag fick inga pengar av dom.

Nu är det liksom kört. Efter denna ekonomiska intervju kan jag inte riktigt bara säga ”hej då”,  hoppa upp på min cykel och dra iväg. Nu har jag startat något. En relation, kanske? Eller en ekonomisk transaktion? Jag känner mig som en västerländsk turist på semester i ett utvecklingsland, där alternativet för barn till att tigga på trottoarkanter är att sälja sin kropp.

Men samtidigt känns det knäppt att ge en vilt främmande pojke i en ljusblå, sliuten fotbollströja en tiokrona till något hans föräldrar uppenbarligen inte vill bekosta. Knark, kanske? Nej, tio kronor räcker inte till knark. Thinner? Det finns nog inte att köpa längre – det var på 70-talet.

Så jag gör en Marianne Berg-lösning: gräver djupt i min plånbok och hittar till min stora lycka en blank 5-krona som jag tar upp och ger honom. Han granskar den fackmannamässigt, grimaserar och säger misslynt:

– Bara fem kronor
– Ja, det  hade kunnat vara 0 kronor (se där, den västerländska turisten drar till med sitt slutliga argument: du ska vara glad att jag alls turistar här!). Vad säger man då ( man  har väl uppfostrat tre barn!)?

Jag tror att man säger tack. Jag tror att han gör det, men det hörs dåligt. Jag är på väg upp på cykeln, men hinner kasta ur mig ett sista, uppfordrande:
– Resten får du tjäna ihop till! 

 Alla jag känner skulle endera gett grabben tio spänn eller sagt ”du får väl panta burkar”. Vad skulle denna halvdana kompromiss vara bra för?

Annonser
Explore posts in the same categories: Livet

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: