Sommaren rubbar tidsbegreppen

Idag var det tungt att komma igång med jobbet. Kroppen och hjärnan har uppsnappat faran-över-signalerna från arbetslivets sirensystem och jag får pressa mig upp ur sängen på morgonen för att göra alla de där rutinerna jag bestämt att jag mår bra av att göra för att inte förslöas under denna halvsemester i det egna företagets tjänst: morgonyoga, promenad och frukost med maken. 

Sen fastnade jag i DN. Omvärldsbevakning, kan vi kalla det. Och så tog jag fram den anteckningsbok jag började föra nyhetsnoteringar i förra sommaren och så skrev jag lite i den om  sammanstötningarna mellan bondebefolkning och polis i västra Kina och så läste jag om Jackos begravning och började fundera på hur man riggar ett säkerhetsarbete med en miljon förväntade sörjande. Och sen kom jag på att jag borde duscha. Och borsta tänderna. Och ladda telefonen. Och…

Sommaren är de små händelsernas tid.

Sommaren är de små händelsernas tid.

Sommaren är de små händelsernas tid. Allt det där jag missar i vardagen hela året när jag jobbar. Sädesärlans läte, vissna blad att plocka bort, dammet på en list i köket, en faktabok som legat på soffbordet i några veckor nu. Jag lyfter upp den, sätter mig på soffkanten och läser några sidor i den.

Det bästa är att sommaren inte bara är semestern, för när man väl kommit ner i varv och ser detaljerna i sin omgivning så stannar den känslan kvar även när man börjar jobba. Inte alltför många veckor, men man får ta det man får. Med denna uppmärksamhet på små saker följer också en känsla av att allt är möjligt. Att flytta, att bygga om, att ta upp nya trådar i företagandet, att knyta nya kontakter, lägga upp en ny stickning. Att skaffa en valp, nej där går gränsen. Det ska vi inte göra. Men det vore möjligt.

Det har något med tidsuppfattningen att göra. Jag läste en gång en finlandssvensk författare, Björn Kurtén, som skrev om att skälet till att somrarna kändes evighetslånga när man var liten var att somrarna var väldigt långa då, i förhållande till den livstid man hade levt. Tre månader för en sjuåring är en avsevärt längre upplevd tid än tre månader för en 50-ribba.  Jag tyckte det lät som en klok förklaring. Men just på sommarens bästa dag kan jag fångas av känslan av att tiden är oändlig. Vilket den väl strängt är?

Annonser
Explore posts in the same categories: Livet

3 kommentarer på “Sommaren rubbar tidsbegreppen”

  1. Bloggblad Says:

    Jag minns när en lärare på realskolan förklarade det där med tidsuppfattningen, att hans år var kortare än vårt… lät obegripligt då.

    Jag har redan kommmit in i ledighetslunken och allt tar tid. Speciellt att röja papper, för jag fastnar så lätt i det jag hittar… innan jag river sönder det. Försöker att inbilla mig att det är ett meditativt tempo jag har… misslyckas med det ideligen och tröttnar… och läser en blogg…

  2. Marianne Says:

    ”Meditativt tempo”…det gillar jag! ska försöka ägna mig åt det resten av semestern!

  3. Bloggblad Says:

    Risken är bara att man inte får nåt gjort av det man tänkt…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: