I måndags såg jag dokumentärserien Diplomaterna på tv och fastnade framför rutan med skenande puls och hjärklappning som i värsta thrillern. En semesterledig diplomat, vanligtvis stationerad i Afrika får hoppa in på UD med kort varsel (varför fanns det ingen jourlista?) för att evakuera svenska medborgare från krigets Libanon sommaren 2006.

Inget verkar vara förberett på denna myndighet som har till uppgift att hjälpa svenskar i utlandet och som misslyckats så kapitalt med sin uppgift två år tidigare.  Inga UD-kläder som visar deras svenska identitet, inga telefonlistor, inga checklistor, inga kontakter med Försvarsmaktens operativa insatsledning. Den småfete diplomaten  – en typisk den-där-oansenlige-grabben-som-gick-i parallellklassen-och-inte-blev-vald-till-brännbollslaget-  står som vilken sliten tjänsteman som helst i en krisdrabbad kommun med luren i näven för att skaffa resurser och överblick och antagligen beslut också. Väl på plats irrar UD_delegationen som yra höns i Larnaca och i Beiruts hamn, väntandes på en buss med svenskar som kanske eller kanske inte skall komma.

Och då ska vi veta att evakueringen från Libanon 2006 för oss som arbetat i krisberedskapssvängen framställs som en mycket framgångsrik insats till skillnad från tsunamiinsatserna. Och visst är det skönt att ha facit i hand  i denna thriller, som började så nervkittlande på tv i måndags.  För någonstans i detta kaos finns ett hopp om att man kan klara av att lösa till synes hopplösa situationer fastän allt startar med totalkaos. Man går och köper Sverige-ryggsäckar och Sverigekepor i en souvenirshop på Arlanda, man börjar dela ut arbetsuppgifter och man skaffar sig ett hotellrum som blir ett stabsrum.

God krishantering är en lagom blandning av planering och flexibilitet. Att se dessa höjdare brista i gråt för att de i ren förvirring och utmattning hoppat på båten tillbaka till  Cypern fastän de borde stannat kvar i Beiruts hamn eller nervöst tvinna sina fingrar när de försöker få ett beslut om skydd från Särskilda skyddsdgruppen, det gör i alla fall mig lite optimistisk. Man kanske inte behöver vara en general Schwarzkopf eller en Lottie Knutsson för att lösa uppgiften.  Man kanske kan göra det man är bra på och sakta men säkert knoga sig framåt. Alltför många av mina f.d. krishanterande kollegor tror att om man gjort en plan, så är allt lugnt.  Då kan man bara följa den.

Lika glad blir jag när jag läser i DN att f.d. generaldirektören Pia Enochsson får blåsor i munnen och spruckna naglar när hon stressar. Inte för att dessa krämpor är något jag unnar henne, men för att det får en generaldirektör att framstå som mänsklig. Nästan lite lik mig.

Annonser
Explore posts in the same categories: Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: